När det talas om identitetspolitik är det oftast yttervänstern eller hel- eller halvnazistiska grupper som definierar vad som avses vara identitet för dem själva. Och som utesluter alla andra från de definitioner som används för egen del.
Vi som varken hör till den ena eller andra extremen har emellertid också en identitet. Hur uppfattar vi den? Som europé, svensk, skåning eller örebroare?
Sverige har på rekordtid blivit ett av Europas mest sekulariserade samhällen. Ett okänt antal personer saknar tryggheten i vårt gamla Sverige, då alla från födseln automatiskt blev medlemmar i Svenska kyrkan. Det finns en viss trygghet i kollektiv tillhörighet. Det är en del av vår identitet. En av hörnstenarna i tillvaron.
Eller som författaren H.M.Enzensberger uttrycker det i sin bok, Till det normalas försvar (Norstedts, 1992). ”Ju bräckligare den egna identiteten, desto starkare längtan efter entydighet. Ju underdånigare modeberoende, desto högre rop efter grundläggande övertygelse.”
Längtan efter entydighet skapar sina egna kulturhjältar. Den som inte längre orkar leva upp till sina egna krav överlåter dem gärna till en spräcklig skara filosofer, terapeuter, mystiker, ideologer, terrorister och förbrytare.
Dessa förmodas ha vad man själv saknar: en integritet ställd utom allt tvivel. Tro dem inte.
S. G. Daun