För trettio år sedan arbetade jag som ombudsman på lantbrukarnas organisation LRF. Ett av mina första uppdrag var att arbeta med lantbrukets kvinnor och det var att se in i en totalt mansdominerad värld. Åtskilliga var historierna om kvinnliga lantbruksföretagare som stod på gården arbetsklädda och där försäljare och andra aktörer kommer fram och frågar efter bonden. Kvinnan räknades inte.
Nu trettio år senare har jag och min man tagit över min föräldragård, en gård med ett aktivt brukande av skog och delvis aktiv drift av lantbruket, plus utarrendering. Vi äger lika stora andelar i företaget.
Sedan blev jag osynlig. Den senaste tiden har det dråsat in information till den nye lantbruks företagaren – som uppenbarligen är min man, inte jag. Ingen samadressering eller något erbjudande adresserat enbart till mig. Skogsstyrelsen och Lantbrukarnas affärstidning ATL är några av de mer namnkunniga adressaterna.
Som kvinnlig företagare är jag fullkomligt osynliggjord av samtliga aktörer som vill agera med vårt företag. När jag för några år sedan gick utbildning för kvinnliga företagare i de gröna näringarna kände jag en viss tvekan, var inte det här med kvinnliga nätverk lite passerat? Med mitt långa perspektiv på hur man jobbat kände jag att nu borde vi väl äntligen vara framme vid en mera jämlik syn på företagarrollen.
Vilken besvikelse! Uppenbarligen lever mansnormen kvar i näringen på en omodern och direkt pinsam nivå. Dags att gå in i 2000-talet?
Ann-Carina Carlsson
Hälftenägare i Långaryd lantbruk och utbildning