I måndags, den 21 maj, befann jag mig i Stockholm.
Framåt sen eftermiddag var det drag i Kungsträdgården när tusentals personer hyllade våra världsmästare i ishockey.
Hur det var för 27 år sedan, då Sverige vann sitt femte VM-guld, minns jag inte.
Förhoppningsvis fick de spelarna också ett minnesvärt mottagande i huvudstaden.
Däremot kommer jag ihåg dagen (lördagen 4 maj) för guldet i Åbo mycket väl.
Jag jobbade som sportreporter åt Eskilstuna-Kuriren och skulle den dagen bevaka Citys match mot Karlskoga på Nobelstadion.
Det var med kluvna känslor som jag reste med Eskilstunalagets buss till Värmland.
Visst var det kul att bevaka fotboll i tredje högsta serien, och i Karlskoga hade jag aldrig tidigare satt min fot.
Men samtidigt var jag inställd på att missa Tre kronors guldmöte med Sovjet.
Det här var på den tiden som TV3 hade första tjing på VM men där man kunde se Tre kronors matcher lite senare hos SVT.
Det fanns alltså en liten öppning. Kunde jag hålla sig undan från rapporter på Nobelstadion och under hela hemresan till Sörmland fanns chansen att jag skulle få avnjuta finalen utan att ha kännedom om utgången.
I pausen av fotbollsmatchen fick vi i pressrummet reda på att Sovjet–Sverige stod 1–1 efter en period.
Men sen lyckades jag undvika fler rapporter från vårt östra grannland.
Detta trots närmare två timmars bussfärd (fanns det ingen radio?) och därefter en bilresa från Årby IP i Eskilstuna till Strängnäs.
Märkligt nog såg jag inga glada människor med svenska flaggor eller blågula tröjor någonstans – vädret kanske inte visade sig från sin allra bästa sida, samtidigt som det gäller att ha lite tur också.
I Kjula var jag tvungen att stanna för att handla hamburgare då magen skrek efter näring.
Olyckligtvis skedde mitt inköp nästan exakt klockan 19 (eller om det var 20) varför radion inne i kiosken just skulle basunera ut en nyhetssändning.
Men jag sprang bort ifrån luckan, höll för öronen och hämtade min mat när nyheterna var över.
Sen åt jag burgaren i bilen, åkte hem, satte på tv:n och började kolla på efterhandssändningen.
Mitt i matchen ringde telefonen. Om jag svarade? Självklart inte – det kunde ju vara någon kompis som ville prata ishockey.
I stället fullföljde jag tittandet och fick se Mats Sundin sätta avgörande 2–1 bakom Sovjets målvakt.
Guld alltså!
Senare på kvällen vann Sverige Eurovision också tack vare Carola.
Från den händelsen har jag dock inte lika många minnesbilder.