Har du varit ute i Eskilstunas nöjesliv och lyssnat till lokal livemusik de senaste 30 åren är chansen att du sett och hört dagens jubilar från en scen mycket stor. Med en gitarr i händerna och sjungandes knivskarpa stämmor är Janne Elvi ett återkommande inslag, oavsett om du är på Café Norrs fredagsunderhållning, på Eskilstuna jazzklubb eller i en musiklokal däremellan.
Men Torshällasonen Elvi hade en helt annan, tydlig dröm som barn.
‒Jag skulle bli serietecknare, det var jag säker på. Tills pappa plötsligt en dag kom hem med en gitarr. Jag var tio år, pappa visade mig de första ackorden – och det var som att trycka på en knapp. Det där var vad jag ville ägna livet åt. Och den insikten för 50 år sedan tycker jag är värd att fira.
I samma veva erövrade Beatles världen och därefter rullade den svenska popvågen in. Janne surfade iväg, gick någon kvällskurs i gitarrspel och tränade stenhårt på egen hand.
‒När jag skulle fylla 15 frågade pappa om jag ville ha en moppe eller en elgitarr. För mig var valet enkelt, men i polarnas ögon valde jag förstås fel. Alla skulle ju ha moppe i den åldern...
Ett par år senare bildade Janne och tre andra Torshällagrabbar första bandet; Security Point, och sen har det bara rullat på. Han håller själv med när jag påstår att han måste vara en av Eskilstunas mest aktiva musiker genom åren. Egna band och andras, kompuppdrag och stämsång. Pop, rock, blues och jazz.
Tanken på att försörja sig som tecknare/illustratör behöll han ändå långt upp i vuxen ålder, och därför blev det också Folkhögskolans estetiska linje på 80-talet. Men vid det laget hade han redan en vikariefot inne i skolvärlden, och på musiklärararvägen är det nästan uteslutande sedan dess. Nu jobbar han sedan länge inom den kommunala musikskolan, och stortrivs.
‒Kombinationen ungdomar och musik betyder att jag får vara med och föra kunskaper och engagemang vidare, jag vill att eleverna ska få lika bra upplevelser av musik som jag haft och fortfarande har.
De två första åren på 90-talet provade han ändå på livet som heltidsmusiker, som Stockholmsboende gitarrist i Eskilstunabaserade Svenska Kaosorkestern.
‒Det var roliga år och det var väldigt kul att nå fram dit och få visa för sig själv om inte annat, att man kunde. Klart man drömde i början om att kunna leva på musiken. Men det där flängande turnélivet var inget för mig. Vi hade över 220 spelningar på ett år och hela tillvaron bestod av spelningar och resor. På något sätt lyckades vi repa däremellan också. Jag orkade inte riktigt med att ha det så.
‒Sedan dess kombinerar jag spelandet med att undervisa och det passar mig mycket bättre. Som person behöver jag lite lugn och ro omkring mig för att må riktigt bra. Men därmed inte sagt att jag inte provat på det vilda rock'n'rollivet, skrattar Janne.
‒Skandaler? De finns kanske längs vägen. Mer säger vi inte om det.
Även i dag går han in och "curlar" lite åt sig själv, när tillvaron fylls av för mycket roligt.
‒Jag har en kalender jag skriver in alla spelningar i, och under 2016 blev det 80 stycken. Det är lite för mycket när man jobbar, märkte jag.
I dag lirar han väldigt gärna jazz, företrädesvis i duoform med gitarr och kontrabas. Och så gillar han att med gitarr och sång backa upp en sångare/sångerska. För att inte tala om när han får utveckla och spela eget material.
‒Det är ingen slump att många musiker gått konstnärsskola, vi är ju lite av konstnärer och själv har jag skrivit texter och musik när jag fått chansen i nästan alla band, från 70-talet i Dagmar Luring och framåt. Med Taboogie blev det två plattor med bland annat mina låtar, och med HaiFi skrev jag svenska texter. En och annan artist har fått en låt också.
Av Janne Elvis alla konstellationer kanske just Dagmar Luring är det band som haft störst fanbase. Och här kommer ett glatt besked:
‒Tanken är att vi ska spela på en av "Picnic i Parken"-kvällarna i sommar. Det ska bli riktigt kul.