Ingrid Ungerson Kuldvere var elva år när hennes pappa kom hem en dag och förklarade att nu, nu var det dags. Exakt vad det var familjen skulle göra visste inte Ingrid och hennes två systrar, men de hade förstått en tid att något var på gång. Tyskland ockuperade Estland, samtidigt som den ryska offensiven ryckte fram och närmade sig snabbt.
‒Ingen berättade något, men det låg oro i luften och vi hörde ju hur de vuxna pratade i gåtor. Mamma skrev till sin syster om att vi skulle hälsa på "farbror Gösta". Det var svenske kungen.
Men nu var det dags. Gården mitt på ön Ösel med alla djuren; får, grisar, höns, häst, katt och en hundvalp, lämnades snabbt tidigt en morgon. Ingrid hann bara rycka åt sig några saker i en hast. Tillsammans med mostern, kusinen och gamle morfar gick familjen den långa vägen mot kusten, där flyktbåten väntade.
‒Om vi vänder nu hinner vi hem innan det blir mörkt, minns jag att jag sa. Jag ville hem till hunden och djuren. Men det fanns ingen återvändo. När det blev mörkt gick vi ombord, barnen först. Och jag var så rädd, tänk om inte mamma och pappa skulle hinna ombord. På himlen såg vi bombningarna från Tallinn, som intagits av ryssarna dagen innan.
Det blev en mycket stormig färd, där segel slets sönder och de flesta av de 184 hårt ihopträngda passagerarna var sjösjuka. Kaptenen, som fått tillstånd att segla sin båt Luise till Tyskland, hade girat ute till havs och vänt fören mot Sverige. Sista biten blev fartyget bogserat med finsk lots – förbi Åland varifrån de hade utlämnats till Ryssland om de stannat till – in till Furusund.
Nu kunde familjen Kuldvere kliva av för en lugnare om än oviss tillvaro. Också kaptenen Mihkel Hiiuväin och hans familj stannade i Sverige. Han hann återvända till båten en kort tid senare för att hämta ett fåtal saker, innan den beslagtogs och bogserades tillbaka till Estland av tysk militär.
‒Jag tror tanken hos alla var att vi så fort det lugnade ned sig igen skulle återvända, säger Ingrid.
‒Om fem år träffas vi i Tallinn, sa folk till varandra. Så blev det inte.
Efter ett antal boenden på olika platser skulle de båda familjerna ovetande om varandra slutligen hamna i Eskilstuna. Och här, runt 50 år senare, lärde Ingrid känna Mati Nömm via Estniska föreningen.
Mati som hört de många historierna om estländarnas flykt till Sverige under Andra världskriget i allmänhet och sin morfars hjältedåd i synnerhet, var i full färd med att dokumentera så mycket han kunde från den här tiden. Han samlade på sig material och intervjuade människor, såväl i Sverige som i andra länder. Och det har han fortsatt med. Sammanlagt har det blivit sex böcker av berättelser och bilder, varav den sista nyligen blev klar. Böckerna har spritts till intresserade långt utanför Sveriges gränser.
‒Det var speciellt tre veckor 1944, som utgjorde den stora flykten, innan ryssarna var tillbaka i landet och det tog tvärstopp. Jag tror det blev som en masspsykos, rädslan var enorm och man tog sig över till Sverige på allt som flöt. Många flyttade vidare, till både USA och Kanada, tyckte att öst fortfarande fanns för nära.
‒ I samband med att 50 årsdagarna efter flykten uppmärksammades började jag ställa frågor, och kom många av estländarna i Sverige närmare. Men i allmänhet var det inte så lätt att få dem att prata om flykten.
Det tog många år innan Mati förstod att Ingrid och hennes familj varit med på morfars skepp.
‒Vi hamnade av en slump bredvid varandra på föreningens nationaldagsfest -93, och pratade om mitt skrivande när jag plötsligt insåg att Ingrid måste ha varit med på båten. Var det verkligen möjligt? Situationen var så mäktig, jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det.
2014, sjuttio år efter flyktturen över Östersjön, fick Mati tillgång till de tidigare sekretessbelagda passagerarlistorna och bilderna från morfars skepp. De stärkte känslan ytterligare.
Ännu, nyss fyllda 60 år, tänker han ofta på sin morfars insats.
‒Han tog inget betalt utan lät alla som fick plats åka med på båten, som han tidigare använt till olika typer av transportuppdrag. Och han flydde ju själv för livet, och tvingades bygga upp en ny tillvaro i ett nytt land tillsammans med sin familj, inklusive min mamma Leida som en av sex systrar. En syster blev kvar i Estland.
Han var bara tre månader gammal när morfar dog.
‒Jag fick aldrig tillfälle att lära känna honom, men har hela mitt liv sett upp till morfar som en fantastisk människa.
Mihkel fick senare tillbaka Luise, som i dag finns bevarad på Blidösunds varv. Och Matis pappa August kom till Sverige med en annan båt; Elli, som seglade från Ösel till Gotland, också den färden gjordes 1944. I Matis sammanställning finns berättelser från både den och andra flyktbåtar.
I dag är Ingrid 84 år. Länge drömde hon om hur hon var tillbaka i Estland, jagad av ryssar.
‒Jag längtar till Ösel varje sommar. Fem, sex gånger har jag varit där.
‒Pappa dog innan Estland blev fritt, mamma gick bort 2001, och hon var tillbaka en gång och hälsade på. Jag tror att de tyckte att livet i Sverige blev ganska bra, även om pappa aldrig blev jägmästare här, som han var i Estland.
Själv blev Ingrid lärare i tyska och engelska samt i svenska som främmande språk. Hon gifte sig med en estnisk lärarkollega, men blev änka 1991 och lever ensam. I Enskede bor lillasyster.
‒Du har mig, Ingrid, säger Mati, själv sambo och tvåbarnsfar. Han är tacksam över att Ingrid hjälpt honom mycket i researcharbetet, och de umgås flitigt som vänner.
Mati och Ingrid har sorgset betraktat de senaste årens flyktingsituation på Medelhavet och drar sina paralleller.
‒Vi ser samma tragedier utspela sig igen. Överfyllda båtar med människor som inte ser någon annan utväg än att lämna allt och hoppas på ett bättre liv någon annanstans. Att vi aldrig lär oss. Godheten är större än ondskan, men ondskan upprepar sig gång på gång och vi får aldrig glömma de tragiska händelserna.