Inför de få gånger jag kostar på mig en spa-vistelse har jag skyhöga förväntningar. Jag ser framför mig hur jag kommer ut som en ny människa efteråt och likt Ernst Kirchsteiger kommer se det fina i allting. Men så blir det sällan. För att inte säga aldrig.
Sist jag var på spa såg det länge väldigt bra ut. Jag lyckades sitta bubbelpoolen jämte okända människor och faktiskt koppla av. Men så fort jag skulle förflytta mig i de obligatoriska badtofflorna försvann lugnet.
Jag sa åt mitt sällskap att gå försiktigt i trapporna eftersom de var blöta av allt vatten. Cirka noll sekunder senare försvinner benen under mig. Jag får till ett sådan där klassiskt halktjut "Håh!" och greppar panikslaget tag i ledstången. Jag hinner aldrig slå i backen, vilket säkert var tur, men min arm fastnar olyckligt mellan ledstången och väggen. Det uppstår en sådan smärta att jag på allvar tror att jag ska tappa armen.
Den lilla nedvarvningen jag unnade mig i bubbelpoolen var som bortblåst.
Likadant var det gången innan jag betalade dyrt för att gå i likadan badrock och likadana badtofflor som massa okända människor.
På väg till ett sista dopp i relaxens utomhusbassäng upptäcker jag hur en badrock placerats lite för nära en ljuslykta. Den brinner för fullt! I panik rycker jag tag i rocken och springer rätt ut till bassängen med spaande människor och doppar den i vattnet. Jag minns hur det flöt iväg svarta tygrester i bassängen.
Jag kan bara konstatera att vägen till Ernst Kirchsteigers harmoniska sätt inte går via något spa.
Att det ska vara så svårt.