Värmen gör mig galen

Jag är inte riktigt mig själv just nu. Hettan har oanade effekter.

Foto:

Övrigt2018-03-29 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Möjligen är det lite fantasilöst att skriva om väder just nu. Men väder är ju alltid ett vanligt samtalsämne, och nu mer än någonsin. Så jag kan helt enkelt inte låta bli. Däremot tänker jag inte ägna mig åt katastrofläget med djurfoder som torkar bort och omfattande skogsbränder.

Hettan ger också andra – mindre allvarliga, ibland rent av komiska – effekter. För det är inte bara i skogarna elden härjar. Det brinner också i min hjärna. Jag gör massor av konstiga saker.

När semestern var över för några veckor sedan återvände jag utvilad och arbetssugen till jobbet – en dag för tidigt! Ja, jag älskar mitt jobb, men inte sååå mycket.

Några dagar senare fick jag inte upp dörren in till redaktionen. Gång på gång tryckte jag, alltmer desperat, på bilnyckelns unlock-knapp. Ingenting hände. Blev ganska full i skratt när jag insåg att det gick bättre med taggen och tillhörande sifferkod.

Att jag fick hälla ut nästan en hel liter mjölk efter en dag i skafferiet var inte lika roligt. Inte heller att jag glömde tömma ut det gamla kalla kaffet ur termosen innan jag fyllde på nytt.

En av de varmaste dagarna berättade en kompis att hon fått sluta tidigare med full betalning för att hennes chef hade stängt kontoret på grund av värmen. Juste och omtänksam chef tänkte jag. Fem minuter senare frågade jag om hon hade semester. Kompisen tittade konstigt på mig en stund innan hon började skratta.

En annan personlighetsförändring är att jag är grinig. Jag retar mig på småsaker som jag annars knappt höjer på ögonbrynen över.

Häromdagen när jag skulle handla hade en förare inte lyckats hålla sig inom parkeringsrutans vita linjer trots att det fanns gott om utrymme. Jag hade inte en chans att få plats bredvid. En annan hade parkerat sin bil snett, över två rutor. Även i normala fall hade jag dragit till med en rad svordomar, men för mig själv och sedan uträttat mina ärenden. Nu stod jag kvar och väntade – i tio minuter – för att kunna skälla ut förarna ordentligt. Som tur var insåg jag mitt galna beteende i tid.

Hoppas det utlovade regnet kommer nu i helgen, innan min snurriga hjärna ställer till det ordentligt eller jag hamnar i slagsmål över en bagatell.