Jaha. Då har punken fått en egen dag. Typ som kanelbullens dag. Som jag själv skrev i en nyhetsartikel tidigare i veckan är dagen instiftad och redo att firas den 7 juni. Initiativtagare till dagen är Eskilstunabon Jörgen Bröms, som sedan länge är en punkens missionär och medlem i punk-coverbandet Baditudes. Han ser punken som ett viktigt kulturarv som måste vårdas och spridas. Hans syfte och mål med sitt lobbyarbete för att få till punkens dag i almanackan är att genren varje 7 juni framöver ska uppmärksammas i tv-soffor och tidningskrönikor, att folk ska dela minnen och låtlistor i sociala medier och att arrangörer ska ordna punkfestivaler.
Det är oerhört sympatiskt, och i sanning en kulturgärning. För visst behövs väl lite mer punk i dagens samhälle som konstrast till all prestationshysteri och ultrakommersiell kultur?
Varför känns då beskedet om att punken får en egen dag så fel? Det börjar liksom larma i min hjärna. Punk-kulturarv-syfte-och-mål. Det går inte ihop i min värld. Punken, som jag upplevde den, var till hela sitt väsen en protest mot saker som kulturarv, syften, mål och traditioner.
– Du menar att Sid Vicious måste vända sig i sin grav, skrattar min 24-årige son när jag utgjuter mig över detta vid middagsbordet.
Ja, det menar jag. Att punken får en egen dag och blir en tradition som ska firas, strider mot hela dess idé.