I dag spelar rapparen och skräckromantikern Angel Haze på Popaganda i Stockholm och på måndag rapporterar vi från festivalen där också 20-årsjubilerande Robyn presenterar La Bagatelle Magique, ett dansprojekt med Marcus Jägerstedt och Christian Falk (1962-2014).
Vi kommer att dansa fastän hjärtat brister, för Christian Falk dog förra sommaren och de sista bitarna fick han tillföra från sjuksängen, precis som Stieg Larsson när han skrev Millenniumserien, vilken fått fyra delar tack vare den synska författaren David Lagercrantz och vissa ekonomiska intressen.
Angel Haze, må hen leva och verka uti hundrade år, påminner om en amerikansk Lisbeth Salander, född under namnet Raee'n Roes Wilson i en kristen sekt i Detroit.
Det var varken tillåtet att lyssna på sekulär musik eller träffa folk utanför församlingen och den lilla barndom som fanns krossades av otaliga våldtäkter och övergrepp medan omvärlden såg mellan fingrarna – vilket är temat i blixtsnabba och obarmhärtiga "Cleaning out My Closet" (2012).
Låten är en parafras på Eminems låt med samma titel, och hans konstnärsskap blev en slags självhjälpsmanual när den 16-åriga blivande artisten flyttade från Detroit till Brooklyn efter att en pastor hotat familjen.
Haze hade mycket att ta igen och ägnade sig åt att bearbeta sina problem med olika typer av självskadebeteende samtidigt som de lärde sig hiphopens a-b-c via onlinekurser, och byggde en lojal lyssnarskara via nätet 2009-2012.
Efter att ha konstaterat att en stor del av hiphopkulturen är både homofob och våldtäktsbejakande, samt att även världen utanför sekten är för snäv för att rymma Angel Hazes personligheter, definierar artisten sig som pansexuell och föredrar att bli kallade "dem", alltså ett plural. Detta grepp är synnerligen användbart i sammanhang då etablissemanget gärna ville klä ut dem i Beyoncé- eller Madonnadräkt (tänk Hungerspelen), och ger enpersonskollektivet med afroamerikanska och cherokee-rötter ordentligt med svängrum.
När kollegan Lupe Fiasco exempelvis försökte sig på en genusanalys i låten "Bitch Bad", med slutsatsen att "lösaktiga hyndor" är dåliga, "damer" goda och "mödraskapet" det mest upphöjda tillståndet för en kvinna, var Haze inte sen att göra parafras av den, där hon förklarar hur Fiasco återigen lägger ansvaret för våldet på kvinnan, och beskriver hur våldet snarare är en sjukdom som söner ärver av sina fäder.
Hazes version slutar, som hos många hopplösa romantiker, hoppfullt, då sonen via kärleken hittar ett sätt att bryta den här traditionen.