Jag läser meningen några gånger och låter den sjunka in. Den är skriven för några år sedan av en kvinna som jobbar i en vanlig svensk skola. Hon är mamma till en ung man som lämnat Sverige för att bege sig till inbördeskrigets Syrien. Efter kriget vill han bygga upp en islamisk stat där, styrd av sharia-lagar och prästerskap.
Det säger han själv när jag kontaktar honom. Men han vill inte prata med mig.
– Jag vill fråga dig en viktig fråga. Varför blir du inte muslim? Ser du inte runt omkring dig hur perfekt Allah skapat världen? motfrågar han.
På sin egen facebooksida lägger han samtidigt ut bilder på fallande bomber, lemlästade barn och tomma patronhylsor.
– Jag är inte religiös, svarar jag.
Då bryter han samtalet. Han pratar bara med muslimer, förklarar han.
Jag vill veta vad som får honom att ticka. Vad driver en ung kille som vuxit upp i ett vanligt småtrist villakvarter i Mellansverige att resa till ett område som kontrolleras av Al-Qaidas syriska gren?
Jag googlar på hans familj. Det är då jag hittar uppsatsen hans mamma skrev.
Den är skriven för att visa att profeten Mohammed är en bättre förebild än FN:s barnkonvention när det gäller frågor om barnuppfostran och jämställdhet.
Om man inte begraver sin dotter levande...
Och äpplet faller inte långt från trädet, tänker jag.