Olyckligtvis har Vattenfalls tillkortakommanden råkat sammanfalla med två verkliga rysare.
Den här årstiden är det ju så ljust att det går bra att skrämma upp sig med skräckläsning även utan glödlampa. Så tänk Shining med en fradgatuggande Jack Nicholson gånger två. Eller varför inte Edvard Munchs Skriet gånger fyra. Mörkrädd är i alla fall bara förnamnet.
För Therese Uddenfeldts grundliga genomgång av vårt totala oljeberoende i "Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut" (Albert Bonniers) skickar omgående kalla kårar utmed ryggraden. Särskilt som hon redan i kapitel ett ger en bild av livet såsom det var för mindre än hundra år sedan, när människan inte bara levde närmare naturen, utan helt sonika satt fast i den och draghästen var kung: Dess tio kilometer i timmen var gränsen för vår rörelseförmåga, såsom den hade varit sedan romarnas dagar. Dessa tio kilometer i timmen var liv och död, vår världs format, vårt fängelse citerar hon den engelska författaren Laurie Lees (född 1914) barndomsskildring. Och man tänker i panik på dagens klena ridpållar som inte har en tanke på att dra minsta plog - utan mest ägnar sig åt att fara runt på vägarna i 120 knyck inuti sina hästtransporter och med största sannolikhet inte kan stava till vare sig hävstång eller talja.
Begreppet kunskapsbaserat samhälle fnyser Uddenfeldt bara åt – och påpekar att digitalisering och IT är lika kol- och oljeberoende som vilken gammal stålindustri som helst. Samt att när oljan tar slut, se då är även sötebrödsdagarna över.
David Jonstad, tills nyligen delvis bosatt i Skebokvarn i Sörmlands mitt, beskriver i "Jordad – enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront) hur han redan börjat förbereda sig inför tiden efter den västerländska civilisationens fall. Köpt sig en pytteliten gård i Dalarna och börjat odla eget. Förutom historiska tillbakablickar och funderingar omkring jord, arbete och kapital ger Jonstad handfasta råd om hur resan från storstaden till självhushållet ska företas. Visst kan man som lantis fnissa lite åt f d stockholmaren Jonstads yrvakna insikter, som till exempel att det är nödvändigt med körkort för den som bosätter sig i spenaten – men på det hela taget håller man sig för skratt. För även "Jordad" ger stora skälvan med sina självklara hållning: Våra dagar äro snart räknade. Runt hörnet väntar något helt annat. Mer tagel och mindre Thailand, liksom.
Man får anta att det är den insikten som drabbat även Svenska kyrkans män och kvinnor, de som investerat kollekten i ett oräkneligt antal flygresor till när och fjärran, Kanarieöarna och Alicante, Malta och Berlin.
Bibeln lär ju "samlen eder icke skatter på jorden" samt "det är svårt för en rik att komma in i himmelriket" - så lika bra att sätta sprätt på alltihopa medans tid är, tycks både prelater och lekmän numera resonera.
Här inställer sig onekligen frågan om de alls längre tror på det där med paradiset, eftersom ivern verkar vara så stor att liksom instifta det redan nu här på jorden.
Just resande är det härligaste man kan företa sig, vår tids yttersta statusmarkör och kyrkan vill väl inte vara sämre än någon annan.
För även om koldioxidsamvetet gnager och klimatångesten stiger tycks de flesta av oss inte ha några problem med att motivera just vårt eget farande runt klotet. Fråga mig, jag hittar nya skäl hela tiden.
Och allra trevligast är förstås om vi kan kalla det för jobb- eller studieresa och låta någon annan betala.