Det finns förvisso tusen anledningar att rikta kritik mot serien, inte minst på grund av allt våld och hur kvinnorna gestaltas. I "Game of Thrones" är kvinnor handelsvaror på alla nivåer. Som prostituerade i bordeller och som brickor i det politiska maktspelet på högsta nivå. Tvångsgiften och brutala våldtäkter sker i så gott som varje säsong. Exploateringen av nakna kvinnokroppar äger rum i snart sagt vartenda avsnitt, samtidigt som de manliga aktörerna för det mesta är rejält påbyltade.
Ändå gillar jag serien och flera av karaktärerna, men mest av allt tycker jag om att det fortfarande finns serier som "alla" ser. Det ger möjligheter att ha ett gemensamt samtalsämne med människor som jag normalt inte delar kultur- och nöjesutbud med.
Inte sedan "Dallas" dagar har det varit ett sådant drag kring en tv-serie och dess karaktärer. Dallas handlade om klanen Ewing i Texas vars imperium byggde på olja. Även om våldet i "Dallas" för det mesta inskränkte sig till knytnävsslag och örfilar och alla kvinnorna i regel var påklädda utom när de badade i poolen på Southfork ranch, tror jag att "Dallas" gjorde minst lika mycket skada när det gällde kvinnosyn än "Game of Thrones".
Faktum är att jag ibland undrar hur jag och mina generationskamrater kunde växa upp till hyfsat jämställda människor, med tanke på vad vi matades med från populärkulturen under 1970-talet och tidigt 1980-tal. Grupp 8 och andra feministiska rörelser var väldigt långt borta från den verklighet som jag och mina jämnåriga kompisar levde i i sörmländska hålor som Flen, Katrineholm och Vingåker.
Det tankegods som vi matades med genom populärkulturen kom (förutom från rocktexter och serietidningar) i stort sett från tv-serier som "Dallas".
"Dallas", som hade svensk tv-premiär 1981, blev det stora gemensamma samtalsämnet i alla samhällsklasser och åldrar. I tv-serien var kvinnorna antingen viljelösa kuttersmycken eller olyckliga och ensamma businesskvinnor. Enda sättet att vinna respekt var att vara en god mor. En stabil matriark som miss Ellie, som var mamma till huvudpersonen JR Ewing och hustru till patriarken Jock. Hon aspirerade inte på något annat än att hålla ihop familjen. Håll med om att modersgestalten Cersei Lannister i "Game of Thrones" känns som ett intressantare kvinnoporträtt.
Hemma hos mig är det jag och yngste sonen (snart 17 år) som tittar på "Game of Thrones". Våldet och exploateringen av kvinnor i serien blir då en utmärkt utgångspunkt för diskussioner kring matbordet om just våld och kvinnosyn. Men mest är det bara kul att prata om de olika karaktärerna, spekulera i vad som ska hända, vilka man gillar mest och vilka man tycket sämst om. Min och yngsta sonens gemensamma favorit är Sansa Stark.