Efter en längre tids uppgång för det politiska förtroendet visade SOM-institutets mätningar ett markant förtroendetapp för politiska institutioner mellan 2014 och 2015. Åtminstone i det korta perspektivet har politikermisstron fått vind i seglen.
Gräver man djupare återfinns ett annat uppseendeväckande resultat. Sedan man började mäta saken, tycks svenskarna ha sämre förtroende för kommunpolitiker jämfört med rikspolitiker. Det är förvånande. I detta avseende sticker nämligen Sverige ut jämfört med de allra flesta andra länder. Oftast brukar nämligen förtroendet vara större för det lokala än för det nationella. Ju närmare nivån och politikerna kommer medborgarna, desto mer tilltro har man. Men så är inte fallet i Sverige.
Vad kan det bero på? En förklaring kanske kan sökas i en föreställningsvärld som ibland uppenbarar sig på insändarsidor eller på internets något mer populistiska avkrokar: misstron kanske hänger samman med föreställningen om att kommunpolitiker hör till något slags andrasortering. Att de skulle vara okunniga, inkompetenta?
Lyckligtvis går det att ta reda på hur det ligger till med den saken. Ett antal forskare har nyligen undersökt saken. Med ett omfattande underlag från en trettioårsperiod, som täcker samtliga personer som stått på en vallista sedan 1982, studerade man bland annat den militära mönstringens tester av intelligens och ledarskapsförmågor hos män; och här gjordes också en jämförelse av inkomster mellan personer med samma utbildning, yrkeskategori, ålder, kön och boendekommun. Tanken var att mer kompetenta individer tjänar mer jämfört med jämnåriga kolleger med samma utbildning.
Resultatet? Det är över huvud taget ingen tvekan om att kommunpolitikerna i genomsnitt är betydligt mer kompententa än väljarna i allmänhet. Och som en extra bonus såg man även att det är de allra mest kompetenta som når de mest maktfyllda positionerna. Ur detta perspektiv är vi alltså i trygga händer.
Lärdomen? Hör du till dem som misstror kommunpolitiker med hänvisning till att de skulle vara inkompetenta, är det dags att omvärdera. Av allt att döma har vi tämligen smarta kommunpolitiker, dessutom med goda ledaregenskaper. Om det är bristande tillit till deras kompetens, är svenskens lägre förtroende för kommunpolitiker både orättvis och svårbegriplig.
Saken borde gå att reparera. Olyckligtvis kan det dock vara så att de som är mest benägna att hysa politikerförakt, också är de som är minst benägna att ändra uppfattning ställda inför forskning som motsäger inarbetade uppfattningar om hur världen ser ut. Det får anses vara ett av samtidens stora gissel.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta