Jag är en sån som inte gärna ber om hjälp. Jag vill klara mig själv. Det skulle till exempel aldrig falla mig in att fråga någon om vägen innan jag hamnat vilse och blivit minst tio minuter försenad. Till viss del handlar det väl om att jag vill känna mig duktig men också om en rädsla för att verka dum. Ofta slutar det dock med att jag känner mig just så. Dum.
Min äldsta dotter har börjat rida. Hon är snart fem år och går en nybörjarkurs där barnen ska ha en vårdnadshavare med sig som hjälper dem med sånt som kan vara svårt för en femåring. Jag trivs där i stallet. Hästarna är fina och jag hjälper till att borsta, kratsa hovar och sadla. Men så är det dags för det där jävla tränset! Varenda gång kämpar jag med att få det att sitta rätt medan min dotter står bredvid och undrar om jag inte är klar snart, och varenda gång slutar det med att jag efter tio minuter, när lektionen precis ska börja, får be om hjälp. Eller ja, jag brukar mest se uppgiven ut, tills någon kommer och erbjuder sig att hjälpa mig.
Och så där är det hela tiden. Jag ska laga diskmaskinen, rensa avloppet och göra snygga dokument i Excel men till sist får jag alltid krypa till korset och erkänna att jag kanske inte riktigt klarar av det där.
Det behöver inte handla om praktiska grejer. Jag vill gärna framstå som någon som har koll på läget, oavsett sammanhang. Otaliga är de gånger då jag nickat instämmande eller fnissat igenkännande då polarna har refererat till nån artist eller dragit oneliners från någon film som jag borde känna till. När svärfar börjar prata om friidrotten från kvällen innan låtsas jag som att jag har koll fast jag är totalt ointresserad. Det är bara att hoppas att vi snart glider in på något annat ämne så att jag slipper hålla en lång diskussion om något som jag inte har en susning om. Men om det nu skulle bli så, så är det bara att spela med. Hellre det än att erkänna att faktiskt inte vet vad jag pratar om.
Det finns folk som gladeligen lejer ut, delegerar, ber om hjälp och erkänner sin egen otillräcklighet. Själv gör jag det bara när jag inte ser någon annan utväg. Bra karl reder sig själv, som det heter.
Jag är inte ensam om att vilja klara mig själv. Snarare tror jag att de allra flesta helst skulle vilja leva utan att vara beroende av andras hjälp. Trots det så betalar människor för att få ta sig över havet i små gummibåtar eller skjutsas genom Europa i trånga lastutrymmen. De lämnar sina hem och riskerar sina liv för att ta sig till ett främmande land där de inte hittar någonstans. De har genomlidit de mest fasansfulla saker och ändå finns det vissa som säger att vi inte ska ställa upp för dem.
Jag är säker på att de också helst skulle klara sig själva, men nu ber de om vår hjälp. Så låt oss hjälpa dem!