Det känns som om nästa tillfälle att hämta andan från alla måsten ligger oändligt långt borta.
Men det finns också en hel del trygghet och glädje i ekorrhjulet.
Arbetskamraterna blir något av en extrafamilj. Oavsett man vill det eller inte lär man ju känna varandra när man träffas varje dag. Man dryftar stort och smått, delar skratt och frustration.
Och när livet i övrigt ställs på ända kan det kännas skönt att gömma sig bakom yrkesrollen. Jag minns till exempel hur det var när min pappa dog för några år sedan. Även om saknaden var ständigt närvarande lättade klumpen i magen en aning när jag tvingades fokusera på arbetsuppgifterna.
I min närhet har jag också sett hur en människa kan påverkas när jobbet inte längre finns. En vanligtvis trevlig och kreativ person förvandlades till en passiv gnällspik, för att sedan bli sig själv igen när nya möjligheter gavs.
Så nu ser jag fram emot en vinter och vår med massor av spännande och intressanta nyheter att sätta tänderna i.