Trots att jag lovat mig själv att låta bli, trots att jag vet att det sakta förtär min själ och mitt intellekt så sitter jag där i soffan på lördagskvällen med näven djupt i nergrävd i skålen med ostbågar, tittandes på det där spektaklet.
Efteråt känner jag mig lite smutsig och det känns som att jag skulle vilja lägga mig i fosterställning i duschen och låta iskallt vatten skölja bort alla spår av Anna Book och Christer Björkman som trängt ut genom rutan och smetat sig fast på min lekamen, men ändå så lockas jag tillbaka.
Jag tycker inte att det är bra. Så lågt har jag inte sjunkit, och om jag hade gjort det så skulle jag aldrig erkänna det, men jag måste ändå medge att det har ett visst underhållningsvärde. Det finns dock många som anser att melodifestivalen är en av årets största händelser och som verkligen engagerar sig i musiken som spelas där. Jag brukade förakta de människorna, men inte längre. Tvärtom, de är en stor del av behållningen. För schlagerdivor, pojkspolingar, hjärndöd pop och pretentiösa mellanakter i all ära, att följa mellon på de sociala medierna är minst lika intressant.
Att läsa sitt flöde på Facebook under pågående melodifestival är som att se in i en del av den svenska folksjälen. Den delen där Carola är enväldig härskarinna och där det som händer på den där scenen tycks vara det som jorden kretsar kring. Här finns de som sörjer den klassiska schlagerlåtens död, de som förfasas över artisternas klädval, de som tycker att den där unga tjejen är helt faaantastisk och de som tycker att det var en helt briljant idé att låta Sveriges tre tråkigaste artister (Tommy Nilsson, Patrik Isaksson och Uno Svenningsson) bilda en grupp.