Men samtidigt fanns en insikt om att någon återvändo inte gavs. Hur obegripligt karln än sjöng och hur illa man än mådde så var det bara att slita på. Snöra på sig kängorna och gå.
En stor del av tonåren avsattes således till träning. På den tiden hade åtminstone inte jag koll på varken Dylanmän, kulturmän eller gitarrmän, vilket helt klart underlättade saken. Man levde fortfarande i villfarelsen att även kvinnor hade en given plats i den stora rock´n roll-famnen och klämde i med "Mr Tambourine Man" så att fönstergasen skallrade. Givetvis till eget ackompangemang på guran inköpt för julklappspengarna. Att texten var obegriplig gjorde bara saken bättre. Man kände sig hur svår som helst medan man trallade på om diamantskyar och dansförtrollningar.
Detta hände sig vid den tiden då ordet streamingtjänst ännu inte var uppfunnet. Killarna bakom Spotify låg fortfarande och jollrade i sina vaggor och den som ville lyssna på något annat än Melodiradion i P3 var hänvisad till radiogrammfonen.