Det är, konstigt nog, en av de vanligaste frågarna jag möts av som nyhetsreporter.
I dag kan jag besvara frågan med ett konkret exempel.
I onsdags avslöjade Eskilstuna-Kuriren, tillsammans med sin systertidning Södermanlands Nyheter, polisens dåvarande arbetshypotes: Att de två personer som dödades i Brandkärrssprängningen i Nyköping hade kopplingar till olika kriminella nätverk. Det vi till vardags kallar gängbrottslighet.
Ingenting tyder på att explosionen var ett terroristbrott, vilket många fruktade. I n g e n t i n g.
Därför publicerade vi nyheten trots att polisens officiella presstalesman - mot bättre vetande - hävdade att de döda inte hade identifierats.
Kropparna var ju identifierade. De båda männen var välkända för flera av de poliser som, till skillnad från presstalesmannen, arbetade med att utreda sprängningen på plats.
Inom polisen visste man alltså att detta inte var något nytt terroristdåd. Men valde att inte berätta det. Av utredningstekniska skäl.
Och i skuggan av de utredningstekniska skälen kunde allsköns rasistiska nättroll fira julafton i de sociala medierna.
I det läget är det inte bara viktigt att snabbt berätta hur det faktiskt förhåller sig.
Det är alldeles journalistiskt självklart.
Mission accomplished.