Nu är "kulturmannen" i ropet igen. Litteraturprofessor Ebba Witt Brattström utkommer i dagarna med boken "Kulturmannen och andra texter" på Norstedts förlag. I den finns bland annat Ebba Witt Brattströms bidrag till en av de mest seglivade kulturdebatterna i Sverige i vår tid. Den som DN:s Åsa Beckman inledde med en krönika i april 2014, där hon identifierade "kulturmannen" som en frihetstörstande man som vigt sitt liv åt "konsten!" och som trots "respekterar sin fru" gärna inleder relationer med yngre kvinnor. En typisk "kulturman" i fiktionen är Lena Anderssons Hugo Rask i romanen "Egenmäktigt förfarande".
"Kulturmannen" finns i verkligheten, i rätt många upplagor. Och visst är han en manifestation av patriarkatet som stjäl syre och utrymme på scenen från kulturkvinnor. Men jag undrar om han verkligen behöver så himla mycket uppmärksamhet som han får och har fått i två års tid av en massa begåvade, välformulerade kulturkvinnor.
Visst har jag stött på en och annan "kulturman" i mitt liv. Men eftersom jag personligen aldrig har haft en kärleksrelation med en sådan och inte heller konkurrerat särskilt hårt om utrymme med en "Kulturman", tycker jag faktiskt mest att han är rolig. Varje träffande beskrivning av en "Kulturman" får mig att rysa av välbehag och skratta gott.
Om "Kulturmannen" inte bara, som Åsa Beckman skrev, är en utdöende art, utan också lite smålöjlig, får jag helt andra känslor när jag tänker på män som utövar patriarkalisk makt över kvinnor på andra områden.
I veckan som gått har vi fått rapporter om den prostitution som pågår mitt ibland oss här i Sörmland. Jag vet inte vad som är värst när jag läser kollegan Ingar Frostbergs artikel i ämnet. Tanken på tjejerna som högst troligt utnyttjas av hallickar, eller deras kunder. Män och killar som tycker att de har rätt att köpa sig tillträde till kvinnors kroppar, och därmed inte bara begår ett brott för egen del utan också förmodligen stödjer grov kriminalitet som utövas på kvinnors bekostnad.
Dessutom går det inte en dag utan att man läser om män som riktar helt sjuka hot och förolämpningar via mejl och sociala medier till tjejer och kvinnor som har åsikter, utövar sitt yrke eller bara syns i mängden. Och så har vi Donald Trump, som faktiskt, trots aggressiva sexistiska verbala angrepp på såväl kvinnliga politiska motståndare som Hillary Clinton som respekterade kvinnliga journalister, har en chans att bli republikanernas presidentkandidat i det kommande valet i USA.
Är det så här män är? Vilka ska prägla vår tids mansroll? Fåfänga och lätt löjliga "kulturmän"? Empatilösa torskar som låter sina sexuella behov stå över all moral? Eller aggressivt makthungriga män som Donald Trump?
Jag fattar inte att inte fler män och killar gör uppror mot sådana här strukturer. Jag vill ha en ny manssyn.