Hade somnat ifrån valvakan vid midnatt, men vaknade till i vargtimmen, bara det ett dåligt omen. Trevade febrigt efter mobilen. Displayen visade 4.20 och nyhetsflasharna att snudd på varenda amerikansk delstat höll på att svänga över i rött. USA-kartan var bara lite demokratblå i kanterna och i så i mitten, strax under Michigansjön där Illinois ligger.
Någon timme senare twittrade en förtvivlad Chicagosläkting:
"America is lost - the whole kit and caboodle".
Lite längre fram på dagen kommer ett första meddelande från en annan tredje generationens amerikan. Det känns som ett riktigt nödrop. Redan förra hösten talade den unga familjen om att de nog måste flytta om en viss person vann presidentvalet. Då lät det som något de sa halvt på allvar, halvt på skämt. Nu kan solen knappt ha hunnit gå upp över Chicago - Illinois ligger sju timmar efter oss i tid - när tvåbarnsmamman sätter sig vid datorn och skriver:
"Please, tipsa oss om det finns någon sorts jobb vi skulle kunna få i Sverige. Seriöst. Vi har förstått länge att de här åsikterna sorgligt nog är mycket mer accepterade än vad som tidigare framgått. Därför har vi ofta pratat om att försöka flytta till Skandinavien. Nu verkar tiden vara inne. Vi har fått en extra viktig anledning till att lämna USA. Men hur ska vi göra för att hitta jobb?"
Lätt skakad inser jag att denna väldigt vanliga småbarnsfamilj, där mamma och pappa båda pusslar med olika jobb och medvetet försöker dela på pysslet och ansvaret för ungarna, känner sig hotade av de attityder som nu gått i dagen. Ingen skulle kunna anklaga dem för att vara oamerikanska i sin prydliga förortsvilla. Men nu är de uppenbarligen oroliga. De vill att deras barn ska växa upp någon annanstans.
Vi andra håller andan och hoppas på ett lamm i vargakläder. Han verkade ju så snäll och välkammad i segertalet. Alternativt stänger vi av världen och pratar om annat.
"I vårt hus kommer presidenten att kallas 'han som inte får nämnas' de närmsta fyra åren" gör en annan Illinoisare klart - medan hennes väninna deklarerar att hon har slutat spela kort - eftersom hon under inga villkor vill bli sittande med trumf på hand - "trump hand".
Själv lutar jag mig mot en annan karl, inte heller han direkt känd för att hjälpa kvinnor att krossa glastak. I en intervju i Dagens Industri säger förre statsministern Göran Persson på sitt omisskännligt tvärsäkra sätt att han fortsätter att sova lugnt. Han oroar sig inte för vad den nyvalde presidenten ska hitta på och tillägger: "Man ska komma ihåg att den amerikanska konstitutionen är byggd för att ta hand om galningar."
Sen undrar jag vad det är för fel på mig själv eftersom det ska till en gammal patriark för att jag ska lugna ned mig. Borde antagligen söka för det. Nåväl.
Inget ont som inte har något gott med sig. Min inneboende språknörd lärde sig iallafall ett helt nytt uttryck på engelska i veckan.
Caboodle?
På google föreligger massor av förklaringar spretandes åt alla håll:
"Hämtat från holländskans 'boedel' som betyder bohag". "Massor med folk", "En enda stor röra". "Hinkvis med pengar, mest oärligt förtjänade"
Vad förleden "ca" beträffar ska den ha kommit till för att bokstavsrimma på "kit".
Och själva "the whole kit" lär härröra från den kappsäck där soldaterna stuvade ner alla sina tillhörigheter, från patroner till nagelklippare, när de drog i fält.
Hur som helst ligger alliterationen bra på tungan. Även om innebörden vissa dagar är mörkare än andra.