I förra veckan fick jag en fet smäll, rätt på käften. Det gjorde otroligt ont och för ett par sekunder såg jag bokstavligen rött och ville ge igen. Men ganska omgående insåg jag det meningslösa i det. Och när smärtan lagt sig något förstod jag ju att jag fick skylla mig själv. Min antagonist var ingen mindre än min egen, älskade häst, som råkat slänga till med huvudet i samma ögonblick som jag hade uppmärksamheten någon annanstans.
Det hela var helt enkelt en olyckshändelse och allt kunde ha slutat där och då om inte smällen tagit så olyckligt att jag fick ett rejält blåmärke i ansiktet.
Först var det ljust grönblått, sedan lila innan det började skifta i svart, brunt och gult.
Det sträckte sig från underläppen ner mot hakan. 24 timmar efter incidenten såg det faktisk ut som om någon gett mig en rak höger med knytnäven.
Först sände jag en tacksamhetens tanke till sminkindustrin. Jag hade två konserter, en teaterföreställning och julfest med jobbet inplanerat den aktuella veckan, och ville inte gå runt och se skadad ut. Lite täckande foundation på och "problemet" skulle vara ur världen.
Men så såg jag ett inslag på "Aktuellt" som handlade om en global storm i sociala medier som hade utbrutit efter ett inslag i ett morgonsoffsprogram i marockansk tv som gick ut på att misshandlade kvinnor skulle få lära sig hur man sminkar över blåtiror och andra spår efter knytnävar, sparkar och örfilar.
Jag vet ju inte vilken agenda redaktionen på tv-bolaget 2M hade. Men på ett sätt vill jag tacka dem för att de lyckades föra upp det svåra ämnet våld i nära relationer på agendan. Det slog mig nämligen att vi inte pratar om det alls i dag. Kanske har det fått stryka på foten när andra, mer lättuggade debatter väcker indignation och virala stormar på Facebook och Twitter?
Det slog mig också att jag själv just stod i färd med att sminka över ett blåslaget ansikte.
Varför?
För att det är så stigmatiserande. För att man som kvinna med blåtira helst ska hålla sig inne, bära solglasögon eller heltäckande smink för att inte väcka obehag hos andra. Och kanske dessutom peka ut sin make/sambo/pojkvän som kvinnofridskränkare.
Nä, så tusan heller. Jag beslöt att låta bli sminkväskan i någon sorts solidaritet med alla dem som blir slagna av sin partner och fick omgående uppleva omgivningens obehag inför min blåslagna uppenbarelse. Jag fick sitta ensam i min stolsrad på det fullsatta pendlartåget, och ingen frågade mig vad som hänt.
Nu återstår bara en lite röd fläck av blåmärket. Men jag kan inte släppa tanken på vilken dubbelbestraffning de som lever med en misshandlande partner utsätts för när omvärlden inte ens vill se deras fullt synliga fysiska skador.