Lillfingertoppen hade snudd på tappat kontakten med resten av det som i ramsan kallas lilla vickevire och behövde åter liksom hivas in till fastlandet.
Men det var inte skärskadan som fick humöret att gå i topp - utan tjuvlyssnandet på mina medpatienter.
De pratade om vilket elände de hade att bli av med bilen varenda gång de skulle till sjukan. Parkeringshuset var fullt för jämnan och utanför entrén fanns heller ingen plats.
De pratade också om att de numera visste varför - eftersom de läst i Kuriren om Mälarsjukhusets krånglande parkeringsautomater och om hur de tillfälliga gratisparkeringarna dragit till sig åkdon från både och fjärran.
Det är sånt som värmer ett gammalt murvelhjärta – för utan lokaljournalistik blir världen mer obegriplig.
Men att driva lokaltidning är inte längre samma lysande affär som för tiotalet år sedan då sociala medier som Facebook och Google ännu inte klivit in och kapat åt sig en bra bit av annonsmarknaden.
Själv har jag haft det stora privilegiet att surfa i medvind under större delen av mitt journalistliv. Det har funnits flis både för att göra reportage i Odlaren och Oslo. Tid till att hänga på kommunfullmäktige i stadshuset, granska vinsterna i Eskilstunas friskolor, ringa runt till ABBA-Fridas gamla klasskompisar från Gökstensskolan, kolla upp Jocke Bergs alla bolag, skriva teaterrecensioner, knåpa ihop knäppa krönikor och telefonera kommunala tjänstemän som lekt sjörövare på Barbados för skattebetalarnas pengar.
Kul har jag haft och kul har jag fortfarande.
Men jag är inte dummare än att jag inser att min gamla lärare på journalisthögskolan hade rätt i sak - även om vi elever förfasade oss då. När han frågade om en tidnings allra viktigaste uppgift svarade vi såklart sånt som att "granska makten", "främja demokratin" samt att "arbeta för merparten av det lönearbetande folket".
Hans bryska svar sände ut starka chockvågor bland oss, danade som vi var i 70-talets myspysprogg: "Viktigaste uppgiften är att gå med vinst, annars blir det inget bevänt med vare sig det ena eller andra".
Så sant som det var sagt. För lokaljournalistik kostar pengar. Sociala medier och internet är inte journalistik. Lokal journalistik är att hålla ett öga på hur skolorna och äldrevården fungerar, läsa åtal i tingsrätten, ta reda på hur kommuninvånarna har det på jobbet och spegla våra gemensamma problem och glädjeämnen i både helg och söcken. Det säger sig självt att det inte låter sig göras på en kafferast.
Men om ingen är beredd att betala för jobbet blir det varken hackat eller malet. Däremot fritt spelrum för stora ord och fett fläsk i allehanda informationskanaler.
"Det kommer att växa fram nya plattformar om de traditionella medierna försvinner" invände någon. Möjligt. Men de lär inte heller kunna göra lokaljournalistik gratis. Det tar tid att gräva i kommunala handlingar och ringa och tjata med landstinget om varför det är parkeringskaos när man ska till doktorn.
För min egen lekamen är jag inte minsta orolig. Inte ens för lillfingret som numera är läkarbedömt och ihoplappat.
Men hur sjutton ska det gå för demokratin om ingen vill betala?