Några är medelålders – gubbar och kärringar i vardande. Andra är i gymnasieåldern. Eller någonstans mitt emellan.
En del av oss är bildade, andra obildade. Någon är rik och en annan fattig. En är invandrare, en annan infödd. Hon i hörnet har egna barn men han där väntar på sitt första.
Min ena bordsgranne är nästan barn själv. Nästa har max tio år till pensionen.
Mellan tuggorna slår det mig att vi är en ganska brokig skara. Och rätt representativa för den demokrati vi förbereder oss att försvara.
När vi har ätit klart hänger vi på oss stridsvästarna och lastar in AK 4:orna i bandvagnarna. Vi fyller fickorna med patroner och alla bär vi likadana gröna kläder under likadana vita snödräkter. Med hjälmhuvor och skyddsglasögon på skulle inte ens våra mammor kunna skilja oss åt.
Vi skjuter spridda skurar på våra papptavlor i några dagar och sneglar på varandras misstag för att bli lite bättre.
Vi har sammanförts på samma utbildning för blivande hemvärnssoldater. Samma hemvärn som utgör hälften av Sveriges stående armé efter värnpliktens avskaffande.
Allt som krävs av oss nu är att vi ska kunna skjuta, marschera och gräva gropar hjälpligt. Och någon av oss måste klara att sätta ett tryckförband på rätt ställe när någon annan behöver det.
Helst ska allt det där klaras samtidigt och vi har nyss räknat ut att det går bäst när hela gruppen samarbetar. Det är den enkla insikten som gör oss så barnsligt nöjda i dag.
Vi känner oss lagom kunniga. Lika lagom som mellanmjölken jag häller på min gröt.
Två veckor senare äter jag frukost i min civila ensamhet och läser debattsidorna i morgontidningen. Frågan för dagen: Kan försvarsmakten vara med när Sverige firar nationaldag i mångfaldens namn?
Frågar du mig är svaret: Ja! Försvaret och mångfalden passar lika bra ihop som mjölken och gröten.