Glesbygden fick synas en stund

Krönika2016-10-13 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Långsamt låter jag händerna löpa i över den bruna, varma pälsen. Längs halsen, över bogen ner över senor, kota och hov och upp igen över rygg, bakdel och ner bakben. Allt för att försäkra mig om att min häst inte har några uppenbara skador. Jag småpratar lite med honom. Säger några intetsägande saker som inte kräver något annat svar än att han buffar lite på mig. Något som jag tolkar som en bön om en morot.

Sedan ger jag mig i kast med mockningen av hans box och packar hö och kraftfoder innan jag ryktar och sadlar hästen inför ridpasset.

Som alltid när jag baxar den tunga skottkärran upp för rampen till gödselcontainern tänker jag: varför gör jag det här?

Svaret blir det samma varje gång. Mina så gott som dagliga besök i stallet och umgänget med hästar och hästfolk ger så otroligt mycket. Mental avkoppling, motion och social gemenskap, men framför allt en jordnära kontakt med naturen och landsbygden.

Sveriges landsbygd har varit på tapeten de senaste veckorna. Det är ovanligt, men journalisten Po Tidholms sympatiska dokumentärserie "Resten av Sverige" i tre delar som just visats på SVT, lyckades för ett ögonblick få upp intresset i det Sverige som existerar utanför storstadsregionerna.

Slutsatserna som dras i serien är inte särskilt hoppingivande om man ser till de hårt prövade kommunalråden i småkommuner många mil från Stockholm, som anser sig nödgade att slå igen byskolor och tvingas konstatera att den demografiska strukturen i bygden kommer att leda till att medelåldern på befolkningen bara stiger.

Och det kanske inte bara är obönhörliga marknadskrafter som driver urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden.

I "Resten av Sverige" blir det tydligt att våra rikspolitiker eldat på utvecklingen genom att centralisera statliga jobb och dra in service.

I serien uppehåller sig Po Tidholm ändå ganska lite vid siffror som befolkningsstatistik, arbetslöshetssiffror och skattekronor, som man vanligen matas med när landbygdsbornas existens ska problematiseras. I stället lägger han större fokus på sådant som bilden av glesbygdsbon och glesbygdsbornas självbild, och pekar på myter och föreställningar om hur det är att leva i stad och land. Sådana bilder som vi indoktrineras med i filmer där landbygden beskrivs som ett tillhåll för manliga losers och desperata tjejer, och storstaden befolkas av en dryg, marknadsliberal elit som klagar över skatteutjämningssystemet.

Men glesbygdsborna som intervjuas i programmet verkar trivas förträffligt med sina liv. De njuter av lugnet och naturen och tycks ta obefintlig service, och långa resor till jobb, sjukvård och utbildning med jämnmod. Men, det är tydligt att vi på bara några decennier har lyckats skapa en djup, geografisk ojämlikhet mellan människor i Sverige. I "Resten av Sverige" levereras inte några lösningar, men landbygden får vara tacksam över att den fick tre timmar i rampljuset.

Själv är jag tacksam över att det fortfarande finns liv på landsbygden, som servar mig med mat, hö till hästen och upplevelser.

Läs mer om