Yngste sonen vill diskutera jämställdhet med mig inför en muntlig redovisning av en skoluppgift i samhällskunskap på gymnasiet. Han vill bolla några aspekter på ämnet som han har tänkt ta upp.
Han har koll på att jämställdhet mellan män och kvinnor är bra för tillväxt. Om kvinnor och män delar på det obetalda arbetet som hushållssysslor, ansvar för barn och dessutom har lika lön för lika arbete – ja då blir incitamenten för lönearbete starkare och bidrar till vår gemensamma välfärd. Han är också säker på att traditionellt könsrollstänkande utgör ett hinder för den enskilda individen när hen ska göra sina livsval.
Det känns gött att poletten har trillat ner hos ens barn och att den utskällda svenska skolan ger eleverna i uppgift att fundera kring frågor om jämställdhet. Har vi tur så kommer allihop att inse hur viktigt det är att sträva efter att alla människor ska ges samma möjligheter oavsett om det har snopp eller snippa.
Några timmar efter det att sonen och jag diskuterar jämställdhet skrivs historia på andra sidan Atlanten. Hillary Clinton är nu USA:s första kvinnliga presidentkandidat för ett ledande amerikanskt politiskt parti.
– Vi har nått en milstolpe, sa Hillary Clinton själv i sitt segertal vid en valvaka i New York när det stod klart att hon nu har vunnit en majoritet av delegaterna för att få den demokratiska nomineringen till presidentkandidat vid partikonventet som hålls i Philadelphia i delstaten Pennsylvania den 25-28 juli.
Ja, sannerligen har vi nått en milstolpe. Och egentligen borde man ju bara ta detta till sitt hjärta och fira att världens mest prestigefyllda ämbete ligger inom räckhåll för en kvinna.
Men jag väntar med att låta champagnekorken flyga tills en kvinna väl är installerad i Vita huset.
Och jag kan inte riktigt låta bli att fundera över varför det tagit så lång tid för att en kvinna ens ska komma i fråga för presidentposten i USA.
För om det är något som Hillary Clintons valkampanj sätter i blixtbelysning så är det att jämställdheten ännu inte har nått den yttersta makten.
Inte i USA och definitivt inte i Sverige som berömmer sig för sin långt komna jämställdhet. Här har ingen kvinna ens varit påtänkt för statsministerposten. En landsfader ska det tydligen vara i Sverige. En seglivad manifestation av patriarkatet som trots allt genomsyrar de områden som påverkar vår världsbild allra mest: politiken, näringslivet och kulturen (och medierna som speglar dem). Inte ens i fiktionen är det särskilt vanligt med kvinnor på de yttersta makpositionerna. Vilket cementerar föreställningen om att makt är lika med man.
Kanske kommer Hillary Clintons framgångar i politiken att ändra på det och vi kommer att få se Hollywoodfilmer och tv-serier där kvinnorna kommer längre än till posten som vicepresident. Annars får jag sätta jag min hopp till min son och hans jämnåriga och vänta i ännu fler decennier.