Eva Burman: Hot och hat får aldrig blir normaliserat

Hon ser mig rakt i ögonen. 
- Hur orkar du, frågar hon. Hur orkar du med alla hot?
Jag skruvar på mig, hör mig själv säga:
- Nä, det är lugnt. Man vänjer sig.
Det är rätt absurt, hur kan man vänja sig vid hot? Alltså dödshot där någon beskriver hur dom ska skära halsen av mig. Men det är hit vi har kommit. Hot och hat i sociala medier har blivit vardagsmat, så normalt att barn tvinas vänja sig vid dödshot när de spelar dataspel, eller pratar med varandra på Snap och Tick tock.

Och tonen går igen i det offentliga samtalet. I dag är epitet som snöflingor, godhetsknarkare och pk vanliga för de som efterfrågar etik och moral i debatten. Men vi kan inte låta samtalet spåra ur på det sätt vi ser idag. Vi måste vända trenden för vad som anses normalt och ok. För språket förskjuter perspektiven.

Därför blir domen i veckan mot den nazist som hotat debattörerna Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete, Anne Ramberg, fd generalsekreterare på advokatsamfundet och Maria Ripenberg tidigare ledarskribent på UNT så viktig.

Nazisten dömts till 6 månaders fängelse för att ha hotat och trakasserad de tre samt flera fall av hets mot folkgrupp. Mannen har under en längre tid skickat hot till deras telefoner. Domen är unik i sitt slag då den för första gången resonerar kring de tre kvinnornas roll som offentliga debattörer och att hoten haft till syfte att påverka det fria debatten.

Just det saknade jag i domen mot den nazist som hotade mig i höstas. Där fanns ingen sådan referens och just hoten mot demokratin är ju den springande punkten när man hotar opinionsbildare, politiker och myndighetsutövare. Mörkertalet är enormt då de allra flesta inte vill prata om hot de utsätts för. 

Men jag menar att det är fel väg att gå. Vi måste prata om problemen med det hårdnande samtalsklimatet. Vi måste visa att hot aldrig är ok. Vi måste också förstå att hot leder till rädsla och tystnad. Det får aldrig normaliseras. Hur ska vi annars få människor att orkar engagera sig politiskt om de hotas för det engagemang de lägger ner, ofta på helt ideellt? Hur ska vi få myndighetsutövare att stanna kvar på sina tjänster? Hur orkar domare, åklagare och poliser när de hotas för att de gör sitt arbete - när de upprätthåller samhällskontraktet?

Vi vet att journalister tystnar i självcensur. Vi vet också att de mörka krafter som vill montera ned vår demokrati vet just detta -  hot och hat är ett verktyg - för att det fungerar. Vi måste börja visa att det inte är ok.