Fem kilometer anses som uppvärmning och de så kallade vardagsmotionärerna anmäler sig numera till mastodontlopp där de ska springa ett maraton genom lera, över berg och förbi ett gäng tacklande rugbyspelare. Vad var det egentligen som hände när varenda kontorsnisse helt plötsligt började träna hårt som en elitidrottare?
Jag minns förr när tre träningspass i veckan ansågs hurtigt, en halvtimme om dagen var ambitiöst och att springa milen var lite av en superhjälteinsats.
I dag tillbringar vi timmar på gymmet i jakt på den perfekta kroppen. Eller så har vi orimligt dåligt samvete för att vi inte lyckas med det. Vi beundrar dem som tränar riktigt hårt, så pass, att det känns som om vi förlorat förmågan att reagera när någons träning går för långt eller ens inse våra egna begränsningar.
Missförstå mig inte. Jag förespråkar träning och är övertygad om att det är avgörande för vårt välmående. Jag tror till och med att det kan vara bra att pressa sig lite emellanåt för att utvecklas men vi behöver inte överdriva.
Att träna för ett maraton i fjällen är något för elitidrottare och inget för gemene kontorsnisse.