I kulturdebatten i dag sägs det ibland att vi lever i en post-kolonial värld.
Det låter säkert lite abstrakt för de allra flesta.
Mer konkret betyder att det gamla koloniala systemet fortfarande påverkar vårt sätt att se på kolonierna i Afrika eller Asien. Och vårt sätt att se på de människor som kommer från dessa länder.
Trots att kolonialtiden sedan länge är över styr den över vår världsbild.
Rasismen sägs till exempel vara en del av detta post-koloniala system. Vår bild av hur människor från den tidigare koloniserade världen präglas av de värderingar som byggdes upp under 1800-talet och blommade ut under perioden fram till andra världskriget.
Läs "Tintin i Kongo" så förstår ni vad jag menar.
Själv har jag aldrig helt och hållet omfamnat de post-koloniala teorierna. Visst finns det koloniala strukturer som påverkar oss än i dag, och visst är rasismen präglad av kolonialtiden. Men bilden av att vi lever i en post-kolonial värld kan aldrig användas som en alltid giltig mall för världen. Det finns lokala och regionala makthavare som är minst lika brutala och våldsamma som de gamla kolonialherrarna. Robert Mugabe till exempel. Eller mullorna i Iran. De använder sin egen historiska kamp mot kolonialmakten som en ursäkt för egna övergrepp.
Det måste vi också se.
Men ändå … för er som tvivlar på att kolonialtiden över huvud taget spelar någon roll i dag skulle jag vilja ta ett mera näraliggande exempel: Norden och Baltikum.
För ett par månader sedan reste jag runt i Estland. På bara ett par decennier har vårt grannland rest sig från fattigdom och förtryck och blivit ett modernt land. De ligger främst i Europa när det gäller internetutveckling. Städerna är moderna metropoler med fantastisk mat från världens alla hörn. Befolkningen är välutbildad och språkkunnig. Engelska fungerar nästan överallt.
Är det så ni uppfattar Estland?
Och om svaret är nej, varför gör ni inte det?
Jag tror att det beror på att Estland en gång var en svensk lydstat. Vi var herrefolket och esterna de fattiga kusinerna från landet. De baltiska baronerna fanns där redan när svenskarna ockuperade Estland, och de hade redan i flera hundra år behandlat esterna som barn (eller slavar) som behövde vägledning av en fast tysk hand.
Eller ta de andra nordiska länderna. När jag reser i Finland eller Norge slås jag alltid av hur intresserade av och kunniga de är om svensk kultur. Överallt svenska författare, musiker, konstnärer och skådespelare.
Men vad vet vi svenskar om våra grannländer? Mycket mindre, skulle jag vilja hävda. Vår bild är hårdare präglad av fördomar och ytlighet.
Och varför? Sannolikt spelar det i alla fall en viss roll och det var vi som under lång tid styrde dem. Att det vi svenskar som bodde i stormakten. Att det var våra soldathorder som drog fram genom länderna runt Östersjön på 1600- och 1700-talen.
Jag kan ha fel.
Men jag tror inte det.
Och jag vet att den svenska relationen till grannländerna är som en västanfläkt om man jämför med det system de Europeiska kolonialmakterna upprättade i Afrika och Asien.
Klart det spelar roll i dag.