När jag kom hem härom kvällen satte jag mig ner hos mina båda volymer, och strök dem över håret där de sov.
Så blir det ibland när man jobbar kväll. Volymerna hinner somna innan jag hinner hem.
Den ena volymen är fyra år gammal. Hon har blå ögon som man nästan kan drunkna i.
Den andra volymen är sju och han har just läst sig läsa.
Visst låter det absurt, när jag pratar om mina barn på det sättet? Som om de inte vore mänskliga varelser utan bara två siffror i en växande familj. Två siffror i en växande familj som tjänar bra. Två siffror i en växande familj som tjänar bra trots att den till tre fjärdedelar har invandrarbakgrund.
Så där brukar det ju låta ibland, när vi diskuterar invandring i Sverige.
Det är nog bara när vi pratar om invandring som vi anser att det är okej att beskriva människor som volymer.
Jag avskyr det synsättet. Djupt och innerligt. Så när jag fick uppdraget att skildra det växande utanförskapet i Eskilstunas miljonprogramsområden bestämde jag mig fort: Reportaget skulle baseras på samtal och möten. Inte på siffror.
Du hittar de första intervjuerna i reportaget här intill. Lyssna på deras röster först. Så kan du fundera på om volymen alls behöver justeras sedan.