Sverigedemokraterna har haft en lyckad sommar. Stödet hos väljarna fortsätter att öka, Björn Söder överträffar sig själv i vidriga uttalanden och Jimmie Åkesson har käkat surströmming med Ultima Thule. Som om det nu inte vore nog så har ovan nämnda Jimmie i dagarna också släppt en singel där han tolkar ovan nämnda Thule tillsammans med någon gammal dokusåpakändis.
Om det här hade hänt för något år sedan hade jag kanske blivit förvånad men nu känns det snarare helt naturligt. Visst, det är lite konstigt, för att inte säga helt sjukt, att partiledaren för ett av Sveriges största partier kan hamna på topplistorna med en cover av en låt som varit ett anthem för svenska nynazister. Men som sagt, jag är inte förvånad. Det verkar som att SD just nu kan hitta på vilka tokigheter som helst och folk köper det ändå.
Jag tänker inte uttala mig om huruvida SD och Ultima Thule är rasister eller inte, alla har nog redan sina egna åsikter om det ändå, men de har ett gemensamt förflutet som sträcker sig tillbaka till när SD var ett öppet rasistiskt parti. Jag vill heller inte generalisera allt för mycket kring dessas väljare och fans, men om jag ändå skulle göra det litegrann, typ så som Sverigedemokrater har en förmåga att göra kring exempelvis muslimer, så tycker jag mig efter högst ovetenskaplig forskning på Facebook kunna urskilja att ett typiskt fan av Ultima Thule och SD tycker att feminism är onödigt, vill stoppa det organiserade tiggeriet, värnar om rätten att få använda rasistiska benämningar på bakverk och blir oerhört kränkt om någon skulle få för sig att klippa bort tio sekunder ur ett barnprogram på julafton. Och det verkar som att det här är det nya svarta.
Att vara empatisk är ute! Uppenbarligen är det så för annars skulle inte opinionsmätningarna se ut som de gör och annars skulle inte en partiledare i riksdagen få för sig att börja spela vikingarock. Som sagt, det går bra för SD och jag tänker inte påstå att de är rasister eller så, men om man ändå skulle ponera att de är det så verkar det som att rasismen slutligen har blivit folklig.
Avslutningsvis vill jag ändå ge en eloge till Åkesson som inte gett upp sina rockstjärnedrömmar. Jag skulle gärna se att övriga partiledare tog efter och vågade släppa loss lite. Stefan Löfven har ju haft det lite motigt på sista tiden. Kanske är det dags för honom att lära av Sverigedemokraternas framgångskoncept. Tänk er själva den dagen då statsministern ställer sig i riksdagens talarstol och levererar en storslagen version av Shoreline. Vem skulle kunna ifrågasätta honom efter det? Inte jag i alla fall!