Vantro, bestörtning, oro. Vantro, bestörtning, oro. Chock. Insikt.
Vid 06-tiden på onsdagsmorgonen var käftsmällen ett faktum. Donald Trump hade besegrat Hillary Clinton. Eller rättare sagt: det amerikanska folket valde Donald Trump till president.
Vartefter natten mot onsdagen led blev nyhetsmediernas stiliserade USA-kartor rödare och rödare och min näsa längre och längre. Gravitationen tog ett järngrepp om hakan. Jag liksom tappade den. Och för en stund var jag också nära att tappa även en av mina bästa följeslagare i livet som nästan aldrig sviker mig: min framtidstro.
I skafferiet står en flaska champagne med korken i. Den som skulle flyga när världens mäktigaste stat fick en kvinnlig president och som Hillary Clintons kampanj uttryckte det, en gång för alla krossade glastaket.
En titt i mina flöden i sociala medier bekräftar att jag inte är ensam. I min sfär, där liberala demokratiska principer hyllas, där vi ser journalistik som en garant för ett demokratiskt och öppet samhälle där kultur kan syresätta våra sinnen och där vi försöker agera med det bästa för miljön och klimatet för ögonen, är vi alla ganska lika fågelholkar.
Hur kan så många inte tycka som vi? Och hur kunde opinionsundersökningarna visa så fel? Hade det massiva stödet som Hillary Clinton fått av den amerikanska skådespelar- och artisteliten ingen betydelse? Och vad ska hända nu med den populistiske Donald Trump som president?
Kommer han att försöka bygga muren längs gränsen till Mexico? Ska han liera sig med Putin? Kommer hans ökända sexistiska uttalanden om kvinnor att avspegla sig i hans politik? Ska ingångna klimatavtal att följas? Och menar han allvar med sina lättsinniga uttalanden om att använda kärnvapen? Ska han slänga ut illegala invandrare och stänga gränserna för muslimer? Och kommer horder av amerikaner att utvandra till Kanada och Nya Zeeland för att fly Trumps presidentskap?
Frågorna bara fortsätter att rada upp sig.
Jag sliter blicken från tv-rutan där experterna avlöser varandra med spekulationer om framtiden och världens ledare i avmätta men artiga ordalag levererar gratulationer till Donald Trump.
Genom fönstret ser jag hur en skata hoppar obekymrat från gren till gren i rönnbärsträdet på grannens tomt. Det nyfallna snötäcket gör att det blir tydligt att världen där ute på många sätt är oberörd av utgången i det amerikanska presidentvalet. Solen har gått upp. Den kommer att gå ner.
Och den amerikanska konstitutionen bygger på maktdelning och har en rad inbyggda mekanismer ämnade att skydda USA:s demokrati från en eventuell nyckfull och populistisk president.