Visst jag är den förste att erkänna att alla glada gubbar och bultande hjärtan som befolkare våra sms och Facebookstatusar ser trevliga ut. Men jag börjar samtidigt misstänka att de håller på att göra oss dummare.
Misstanken dök upp för någon månad sedan när en yngre kollega på jobbet med emfas hävdade att hon uppfattade många äldre som argsinta för att de sätter punkt i slutet av sina meningar i stället för att avsluta varje sms med en leende gubbe.
Efter en stund insåg jag dessutom att hon hade rätt. Det låter argsint att skriva korrekt svenska på sociala medier.
Misstanken stärktes bara när jag började utsätta mina andra vänner för ett mindre vetenskapligt experiment. Ett exempel:
"Kommer du på fredag?"
"Nej! Jag är upptagen då."
Efter en stunds tystnad följer ett "Är du arg på mig?" samt en gapande gul gubbe.
Under den månad som mitt smajlyvägrande pågått har jag fått flera sådana frågor. Som om det skulle rymmas ilska i det tjugo skrivtecken långa meddelandet? Vore jag arg hade jag väl sagt det i klarspråk, tänker jag. Och här någonstans blir misstanken en insikt.
Smajlysarna må ha gjort våra meddelanden mer tilltalande för ögat. Men de har samtidigt berövat oss förmågan att läsa innantill.
Därför slutar jag från och med nu att använda dem helt och det betyder inte att jag är arg. Jag lovar: kolon, bindestreck, högerparentes.