Jag sitter med det nysläppta och tokhyllade albumet "Postcard from a painted lady" med Kikki Danielsson i lurarna. Jag ska ärligt säga att jag främst lyssnar för att det är just tokhyllat. Och för att jag blir så där härligt glad över att just denna produktion uppmärksammas av populärkulturens tunga tyckare som Dagens Industris Jan Gradvall och SVT:s Per Sinding Larsson. Det innebär att Kikki Danielssons nya, engelskspråkiga album har fått en kvalitetsstämpel i vilket i sig är coolt. Hur många före detta kvinnliga schlagerstjärnor och dansbandssångerskor får en ny kreddig karriär vid 63? Men för mig är ändå själva Kikki en parentes i sammanhanget. Jag tänker på killen som ligger bakom hennes återkomst som artist.
Han heter Sulo. Eller Sören Karlsson som han heter i folkbokföringen. Han är född och uppväxt i Katrineholm och är en sån där riktig slitvarg inom musiken. Han jobbar jämt. Spelar, sjunger, spelar in och skriver låtar ihop med alla från Ernst Brunner och Per Ragnar till basisten Dave Tregunna från Sham 69 och Lords of the new church. Sulo är också är en driven entreprenör som har arrangerat massor med föreställningar och turnéer, såsom hyllningskvällar till John Lennon eller Sam Cooke eller Göta kanal-rock. Han är trevlig och ödmjuk och levererar. Han ställer upp på det mesta, från "Så ska det låta" i SVT till att vara konferencier när kulturföreningen Dud i Katrineholm firade 30-årsjubileum.
Sulo har slitit i 30 år, och det är alltså han som har gjort det mesta utom att sjunga leadsång på Kikkis platta. Hon lyfter fram hans insats i alla intervjuer. Trots detta är jag inte säker på att du läsare, vet vem han är. Det är i regel slitvargens lott.
Därför var det så roligt att i veckan som gick få vara med och utse Katrineholms-Kurirens kulturpristagare 2015. Teaterregissören, pedagogen och manusförfattaren Jenny Cronholm är också en typisk slitvarg inom kultursektorn som dessutom bestämt sig för att lägga sin energi och talang på att jobba lokalt i sin hembygd.
Vad vore kulturlivet utan alla dessa uthålliga kulturarbetare som kämpar i skuggan av de stora stjärnorna. De offrar det som vi vanliga knegare tar för givet. En fast inkomst, sjukpenning och pension, och kanske också sådant som arbetskamrater. Jag tänker på alla dessa konstnärer som jag träffar i jobbet, alla musikerna och skådespelarna och författarna som producerar föreställningar och utställningar och sätter färg på hantverksmässor, marknader, äldreboenden eller gårdsbutiker. Vi tar dem ofta för givna.