En gång för länge sade Kent i en intervju att deras fans inte är av den jobbiga sort som tältar utanför deras hus och hem.
Det är bara att konstatera att de inte känner sina löss på gången.
Häromveckan fick nyhetschefen ett tips från en av Kents Fejan-vänner att Eskilstunas stolthet just är i färd med att spela in sin nya skiva i en studio i New York. Nu ville bossen bara ha saken bekräftad. Det enda som fanns att gå på var en Facebook-uppdatering av Sami Sirviö som lagt upp en bild där namnet "Electric Lady Studios" skymtade i bakgrunden.
Som alla vet är det inte bara att slå en plingeling till hemliga Kent för att få en sådan sak bekräftad.
Eftersom jag råkade vara på semester i New York skickade en jobbarkompis tipset vidare till mig. Kunde jag bekräfta att Kent var på plats?
Självklart tog jag genast metron ner till Washington Square och travade vidare till 52 W 8th Street för att ge mig ut på Kent-jakt.
"Men mamma, hur tänker du egentligen? Vad ska du göra om du ser till dom? Vet du ens vad de har för hårfärg nuförtiden?"
Sa min kloka dotter som själv definitivt inte ville vara i närheten i händelse av en konfrontation.
Nej, så mycket pinsammare kan det nog knappast bli än att behöva se en vacker och genomklok och lagom tjock lokalreporter i sina bästa år stega fram till ett gäng coola rocksnubbar och fråga om läget. Särskilt inte om damen ifråga råkar vara ens morsa.
Och ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag skulle göra om jag plötsligt finge Berg, Sköld, Mustonen eller Sirviö på kornet. "Men tjjena grabbar, oj, det verkar som om många gamla Eskilstunabor är i New York den här veckan, hehe!".
Med största sannolikhet skulle de be mig dra till JFK fortare än kvickt.
Men som muck-raker har man inte råd att hålla sig med en massa finlir och hämningar och etikettkoder. Och frågan är som bekant fri. Medan jag drog i dörren på Electric Lady Studios och förgäves spanade in i spegelglaset – jag såg bara mig själv – tryckte dottern på behörigt avstånd nere vid hörnet till sjätte avenyn och vände i avsmak bort huvudet åt annat håll.
Men skam den som ger sig.
Nästa dag hade dottern annat för sig och jag bestämde mig för att ta en liten promenad på egen hand i Greenwich Village med omgivningar. Som om en magnet placerats ut på precis vid Mount Sinais läkarmottagning – där också Electric Lady Studios har sin ingång – drogs jag obönhörligt mot 52 W 8th Street.
Tyvärr fanns inte så mycket att låtsas hålla sig sysselsatt med på trottoaren mitt emot. Inget fik att sitta och glo över gatan på och ingen klädbutik att lite lagom lojt strosa runt i medan man stirrbligade mot spegelglaset tvärsöver stritan. Bara en fotvårdsbutik där man kunde få liktornarna skrubbade. Den kändes inte som ett alternativ.
Till slut slank jag in på Vivi Bubble Tea, ett litet kinesiskt tehus med rosa inredning beläget på 62 W 8th St, snett mittemot från studion räknat. Ett av borden gav viss utsikt mot studions entré.
Åtta dumplings senare hade jag fortfarande inte sett röken av några rockare och bytte utkikspost.
Nu fick det bli Goodwill-butiken lite längre bort på gatan. Jag tog god tid på mig att undersöka second-hand-varorna, rota bland avlagda jeans och nagelfara begagnade julkulor. I en korg med kläder för hundar hittade jag en bedårande juldräkt i rött och grönt.
När jag vände norrut mot hotellet hade jag fortfarande inga indikationer på Kent. Bekräftelse på att de verkligen var på plats fick jag i stället via sociala medier. Uppgifter som jag lika gärna kunnat ragga upp hemma i Eskilstuna.
Å andra sidan hade jag då inte suttit med en förtjusande juldräkt av superamerikanskt Santa-snitt på handen.
Nu fattas bara hunden.