Jag brukade ofta stå på balkongen och röka när hon lunkade ut i sina gummistövlar, sin kofta och sitt huckle.
Det här var på den tiden då man fortfarande kunde köpa importerad ost i Ryska affärer. Men Zina tillverkade sin egen, och när hon inte orkade ysta bjöd hon grannarna på getmjölken. Jag tror att hon blev Koltushis sista mejeriproducent.
För tio år sedan var Koltushi en lite halvgrå by öster om S:t Petersburg. Åkrarna från de statliga jordbruken stod i träda redan då. I dag är byn en förort. Åkrarna täcks av björnloka och tistel.
Lätt förenklat skulle man kunna säga att Ryssland avvecklade sitt jordbruk samtidigt som man avvecklade kommunismen.
Och så länge man kunde köpa importerad ost i affärerna spelade allt det där ingen roll.
Nu, när Ryssland infört importstopp på västerländska mejerivaror, börjar det bli viktigt igen. Sett från gemene ryske mans horisont så är frågan om var man ska få osten ifrån långt viktigare än den eventuella förekomsten av ubåtar i vårt gemensamma bräckta vatten.
De officiella ryska motiven till importstoppet är att det kommer att sätta fart på det ryska jordbruket igen. När ryssarna inte kan importera måste de börja producera, har någon tänkt.
Det kommer inte att bli Zina. Hon är död. Inga björnlokor eller tistlar växte ännu på hennes grav när jag passerade den i somras.
Men på åkrarna utanför hennes gamla vedbod har de taggiga och giftiga växterna vuxit upp till en skog.