När filmen "Sällskapsresan" kom var jag 15 år, och hyste ett ungdomligt förakt för mainstreamkultur. Lasse Åbergs otroligt populära film älskades av i stort sett alla. Alltså skulle inte jag och mina kompisar låta oss förföras av den, trots att vi borde ha gillat att den till stora delar är en drift med det då gryende svennefenomenet charterresa, svenskars enorma intresse för alkohol och ovana turisters pinsamhet.
"Sällskapsresan" klarade sig mycket bra utan support från mitt tonårsjag. Den är en otroligt slagkraftig och livskraftig film, och på något sätt smög den sig också in i mitt medvetande. Så sent som i lördags förra veckan tänkte jag på Lasse Åbergs skapelse och hur träffsäker den är. Jag hörde två unga vuxna diskutera öl, utifrån ekvationen pris-smak- alkoholhalt. Vilken öl skulle man välja om man ville ha maximal fylla för pengarna och samtidigt få ett gott öl? För min inre syn förvandlades de trendigt skäggiga/långhåriga unga männnen till Weiron Holmbergs och Sven Melanders ömkliga rollfigurer i "Sällskapsresan" som ägnade sin chartervecka åt att räkna ut "procenten".
Vartefter åren gått har charterresandet exploderat bland oss svenskar. Många kan resa till solen flera gånger per år eftersom det i dag är både billigare och enklare än någonsin. Detta trots att ingen kan vara okunnig om vad flygresor innebär för miljön. Filmen "Sällskapsresan" förmedlade långt innan klimatlarmen kom, en varm och humoristisk skepsis mot charterresan som idé, som präglat mig under hela mitt vuxna liv. Det är dags att se filmen igen. Med nya, klimatsmarta ögon.