Att ha en sjuårig islandshäst, inriden vid fyra och därefter inte särskilt vältränad, är tålamodsprövande. Fixa idéer och plötsliga krumsprång kräver konsekvent lugn och bestämd tydlighet. Efter den mest svettiga sortens duster har det hänt att jag tänkt tanken att det faktiskt finns andra slags hästar där ute.
Som den 27-åriga herre jag hade förmånen att rida i lördags, på en uteritt arrangerad av den stora islandshästgården utanför Stallarholmen. De gråa hårstråna under pannluggen lurade mig. Väl uppe i sadeln lärde jag känna en väluppfostrad häst med mycket energi och helt utan olater. En så avslappnad tur var något nytt.
Tack och lov upplever jag glimtar av det där odelat härliga med min egen häst, allt oftare ju längre tiden går. Söndagens sväng i skogen var en nästintill andlig upplevelse – människa och djur i samspel, i ett med naturen. Så visst ska jag baka en tårta...