Ni vet Skalman, Bamses vän som är sjukt smart, extremt långsam och somnar överallt? Exakt så är min pappa. Lugnt och metodiskt hittar han lösningar som ingen annan, innan han slumrar på kökssoffan med tidningen och sitt Sudoku över ansiktet. Att spela TP mot min pappa är som att spela mot facit, han behöver inte ens svarsalternativen. Han är så himla påläst.
Lika bra som det är att ha någon så kunnig i sin närhet, lika svårt är det att berätta för den personen när han faktiskt har fel. Som den gången när vi i familjen åkte bil på Essingeleden genom Stockholm.
När vi kom körandes på bron mellan Essingeöarna pekade pappa på Stora Essingen och sa:
– Det där Ida, det är Lilla Essingen.
Eftersom jag vid den här tidpunkten bodde i en lägenhet med utsikt över just Stora Essingen visste jag att han hade fel.
– Nej, pappa. Det där är Stora Essingen. Lilla ligger där, sa jag och pekade på andra sidan av bron.
– Nej Ida, det där är Långholmen.
När han inte gav sig plockade jag fram kartan i telefonen och visade honom hur vi, "den lilla pricken på kartan", åkte mellan de båda Essingeöarna och att jag minsann hade rätt. Pappa satt tyst ett tag men sen kommer hans försvar:
– Då måste de ha flyttat på bron.
Min pappa är oslagbar och jag älskar honom men ibland har han faktiskt fel. Men det skulle han aldrig erkänna.