Jag älskar maten och dofterna. Jag älskar "Fairytale of New York" och hur Darlene Love sjunger "Baby please come home". Jag älskar kvällen före julafton när granen är klädd, huset är städat och barnen är lagda och jag sjunker ner med en hembrygd julöl bredvid min älskling i soffan medan lågorna dansar i kaminen. Jag älskar när släkten är samlad runt julbordet och hur mormor fyller i Karl Bertil Jonsson repliker senare på kvällen. Och så älskar jag julklappar!
Ja, du läste rätt. Jag älskar julklappar. Att få dem alltså. Det där med att det skulle vara roligare att ge än att få har jag aldrig förstått mig på. Det är för mig lika oförklarligt som att alla andra människor är så snygga när de är på gymmet. När jag gymmar blir jag röd, svettig och ser allmänt döende ut. Nu är ju jag extremt sällan på gymmet vilket dels gör det till något av en ickefråga och vid viss eftertanke antar jag att det även gör det lite mindre oförklarligt. Nåväl, tillbaka till ämnet. Jag älskar som sagt julklappar och det är ju ganska förskräckligt när man tänker på det. Det strider egentligen mot allt som jag vill stå för men på julafton blir jag liksom som ett barn på…julafton. Jag längtar efter att få slita pappret av paketen som är märkta med mitt namn och se alla fantastiska onödigheter som döljer sig däri.
För allt som oftast är det ju just det. Onödigheter. Årets julklapp är tydligen en robotdammsugare. En robotdammsugare! Vem behöver en sån egentligen? Jag behöver den exakt lika lite som de där andra grejerna på min önskelista, men lik förbannat så känner jag ett sug efter att få äga dessa prylar och helst vill jag få dem gratis inslagna i papper med små tomtar på. Jag kanske är en dålig människa. Ett offer för kommersialismen och det kapitalistiska samhället, må så vara, men jag vill ha julklappar och så är det med det! Och som man säger, Don’t hate the player, hate the game!
Ja ja, någon form av sensmoral ska jag väl försöka få med. För egentligen är det väl inte själva klapparna som jag älskar. Snarare privilegiet som det innebär att ha en familj att få julklappar av och möjligheten att spendera ett par tusen på saker som ingen egentligen behöver. Det är inte alla som har det så. Så när vi springer runt där på stan med våra kassar, spenderandes miljard efter miljard på massa skräp så kan vi väl åtminstone stanna upp och skänka en tanke till alla dem som inte är lika priviligierade. Till dem som firar julen ensamma, de som befinner sig på flykt och till alla de stackars satar som aldrig kommer få någon robotdammsugare.