"Nu ska Eskilstunas attraktivitet höjas". Den rubriken fanns i Eskilstuna-Kuriren i tisdags och berättade om "Eskilstuna evolution", ett begrepp som ska stärka Eskilstunas identitet. I två år har projektet pågått, och nu har man tagit fram sex bilder som ska visa att Eskilstuna är mer än industristaden som rockgruppen Kent kommer i från och där Parken Zoo ligger. Evolutionsbegreppet syftar på Eskilstunas utvecklingsvilja och man har identifierat sex områden där "evolutionen" är särskilt stark: musik, miljö, industri, hållbarhet och idrott.
I Katrineholm har flera projekt genomförts det senaste decenniet med syfte att fånga det som är Katrineholm. De har resulterat i begrepp som "Sveriges lustgård" och "Läge för liv och lust". Så sent som i torsdags invigdes två nya, gigantiska (24 kvadratmeter) elektroniska skyltar intill Katrineholms infarter som pryds med båda dessa slogans, som bland annat knyter an till Katrineholms geografiska läge och "Den sköna lustgården" som var Selma Lagerlöfs beskrivning av landskapet Sörmland i boken "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige".
Jobbet med att ta fram bilder och begrepp av det här slaget kostar ofta mycket arbete och pengar, och det är lätt att slentrianmässigt kritisera resultaten och göra sig lustig över vad platsmarknadsförarna kommer fram till. Det må visserligen vara förlåtet, för ibland blir det ju väldigt kul. Som när några kloka huvuden kläcker slogans som "Jag är tokig i Säter", "I love Hjo" och den roligaste av alla, Fagersta kommuns, "Här får du livstid". Men det jag vill komma till är att trots att det ofta ligger ett gediget arbete bakom varumärkesbyggandet finns ett stort problem. När en stads själ eller identitet ska formuleras kort och slagkraftigt känner invånarna inte igen sig.
Jag vet själv att jag reagerade starkt emot att min hemstad Katrineholm skulle marknadsföras med ett blågult medaljband. Jag tycke att det kändes stelt, mossigt, monarkistiskt och nationalistiskt, och inte alls speglade min mysiga, öppensinnade och mångkulturella småstad.
I förrgår ringde en läsare till mig och hade synpunkter på de sex områden som nu ska utgöra Eskilstunas platsvarumärke.
Det var en äldre man och han hade verkligen funderat igenom saken och byggt en tung argumentation för att konst ska ingå i bilden av Eskilstuna. Han menade att Eskilstuna i modern tid har byggt upp två högs levande och i för konstlivet viktiga konstmuseer med Ebelingmuseet i Torshälla och Eskilstuna konstmuseum. Vidare poängterade han att två av Sveriges tyngsta konststipendier, Sundbyholmsstiftelsens konstnärstipendium och Karl Axel Walléns stiftelses stipendium har sitt säte i Eskilstuna.
Ja visst har han har en poäng i det. Och jag kan personligen hålla med. För utifrån min horisont är Eskilstuna mer en konststad än en musikstad. Men det är bara vad jag tycker. Klart är i alla fall att kultur i alla former spelar en väldigt viktig roll när en ort bygger sin identitet och får sin attraktionskraft.