Tåg är tacksamma sömnpiller och troligen somnade jag till redan i höjd med Flemingsberg medan hon babblade på med hörsnäckor i öronen samtidigt som hon frenetiskt for med pennan över blocket och liksom prickade av något hon just fått veta.
Vaknade med ett ryck när tåget bromsade in mot Strängnäs.
Hann inte värja mig. Inte titta bort eller ner, tänka efter eller gömma mig bakom tidningen som låg nedknölad i sätet intill.
Det första min nyvakna blick föll på var texten som satt intatuerad på hennes arm.
Orden slog emot mig som en projektil - så där som ord kan göra om man är helt oförberedd, nollställd, vidöppen, skör och liksom helt blank i huvudet.
I sirliga bokstäver med blåsvart bläck stod det ett namn, två datum och så – "Until we meet again li´l bro".
Jag började genast gråta.
Det kändes så klart skitdumt. Medelålders kvinna stöter på betydligt yngre dito, slumrar till, vaknar upp, stavar sig igenom en tatuering – och börjar genast grina.
Hur löjlig får man bli?
Men hon märkte inget. Pratade på. Efter ett tag kände jag att det trots allt var ett ögonblick för stort för att missas. Jag knackade lite försiktigt på henne. Först märkte hon inget, men sedan pillade hon ut snäckorna och tittade frågande på mig:
– Vilken fin text, sa jag och pekade på armen.
Det var knappt ett år sedan hennes bror dog. Min har varit borta i tolv. Men i de lägena spelar inte tiden någon roll. Vi hade en gemensam erfarenhet som aldrig går att trolla bort. Det är vi många som har och för det mesta ligger den inkapslad i vardag – men ibland sticker den upp. Som ett isberg.
Vi frågade inte varandra om varför de försvann och spekulerade definitivt inte i vart de tagit vägen. En del frågor är för stora.
Vi bara satt där och snick-snackade lite om livet i allmänhet och småbröder som har den dåliga smaken att försvinna för tidigt i synnerhet. Om tatueraren som struntade i lunchen för att tatueringen skulle hinna bli färdig till begravningen. Och om hur överjävlig och fullständigt underbar tillvaron är på en och samma gång.
Det tar 17 minuter mellan Eskilstuna och Strängnäs. Ibland är det 17 magiska minuter.