Själv har jag alltid förlitat mig mycket på min inre kompass. Jag har hoppats att den lett mig rätt när jag försökt leva mitt liv så att jag orsakar minimalt med skada.
Rent konkret kan det ta det sig uttryck i att jag undviker att göra spontana weekendresor med flyg, falla för frestelsen att handla stora mängder billiga slit- och slängkläder, inte utnyttjar svart arbetskraft och äter ekologiskt när det är möjligt och låter bli att ge mig in i hätska debatter i sociala medier som ytterligare kan spä på näthat.
Att det här blev viktigt för just mig beror naturligtvis på min uppväxt och livet jag levt. Jag har haft lyckan att växa upp i en trygg miljö där kriminalitet, våld och missbruk inte var en del av vardagen men där jag uppmuntrades till att vistas i och lära mig mer om naturen, läsa böcker, lyssna på musik, umgås med kompisar och ha kul. Allt det där har följt med mig genom livet.
Jag har alltid tänkt som styr min inre kompass som vuxen bygger på den kultur jag växte upp med. Det var Pippi Långstrump, Kitty- och Lottaböcker, Sweet, Abba, Nationalteatern, Tintin och Vilhelm Moberg i en salig blandning. Lägg till en dos tv-serier som "Falcon Crest" och "Rötter" plus alla tidningar med Spindelmannen och Stålmannen jag slukade under sommarloven.
Jag tror att det var denna mix av högt och lågt som lärde mig att det goda alltid segrar, att jag skulle vara journalist. Att alla människor har samma värde och följaktligen att alla kvinnor har samma värde som män. Att fattigdom finns runt knuten och att naturen är magisk, helig och viktig.
Den senaste tidens dramatiska samhällsutveckling med flyktingströmmar och terrordåd, när "Just nu" blinkarhela tiden på alla mediehusens sajter och gatorna kryllar av och poliser, har gjort att jag har drabbats av en nostalgivåg. Inte bara jag, förresten.
Facebook svämmar över av bilder från 1970-, 80- och 90-talen och det ordnas återträffar och minneskonserter. Gamla böcker återutges och filmer återkommer i restaurerat skick. Det man slås av är att den människosyn som förmedlas i en del av det där gamla är så långt i från det vi accepterar i dag. Och att det inte går att skratta bort eller avfärda.
Häromdagen kom till exempel fyra Tintin-album i nyutgåva. Som gammal Tintinälskare kastade jag mig över "Faraos cigarrer" och blev grymt besviken efter bara ett par sidor, när Tintin låter sig betjänas at stereotypt tecknade afrikanska bärare. Hur kärt återseendet med Milou och Tintin än var går det inte att bortse från att det är förlegat.
Nu vågar jag inte rota så mycket mer i mitt kulturella bagage. Jag är rädd för vad jag ska hitta och att jag då ska sluta lita på kompassens visare. Just nu känns det som den behövs mer än någonsin.