Och jag är egentligen inte chockad över att Dylan får priset, jag är lite mer chockad att jag faktiskt nämnde möjligheten att han mycket väl skulle kunna få priset... medan några av öronvittnena tittade lite klentroget på mig och undrade om jag inte helt missuppfattat ett och annat.
Mig veterligt sällar jag mig till ett riktigt fint sällskap med Tita Nordlund, som för några år sedan enkelt besvarade frågan om årets Nobelpris i litteratur med ett klart och tydligt.
– Ja, det får Alice Munro eftersom det är dags att hylla en sann mästare i novellkonsten.
Inga halvgarderingar i formen av ett tillägg att det skulle också kunna bli om det nu är dags att uppmärksamma en kines eller indier. Eller varför inte den syriske poeten Adonis..?
Några veckor senare kom beskedet, vinnaren är Alice Munro, för hennes skarpa detaljrikedom och...
Själv hade jag nog inte hamnat på spåret Dylan som tänkbar kandidat om inte författaren och litteraturvetaren Ola Holmgren gett ut sin bok "Stickspår" i våras.
Här angav han åtta skäl till varför Dylan borde få Nobelpriset.
Samtliga argument är sånger som alla har det gemensamt att de inte kommit med på något album utan alltid lyfts bort och ut i sista stund. För att sedan slå ned med full kraft på samlingsskivor när Dylan senare bestämde sig för att städa upp lite grand i arkiven och faktiskt ge ut materialet.
De åtta sångerna är " Red River shore", "Born In time", "Series of dreams", "Mississippi", "Abandoned love", "Angelina", "Caribbean wind", "Blind Willie McTell" är de sånger som Holmgren lyfter fram som skäl nog. Och ingen kan egentligen ha några allvarligt menade invändningar.
Visst är det väl dessutom kul att kunna utbrista har jag både läst och lyssnat till pristagaren i många år. Jag har rent av sett honom i flera mycket sevärda dokumentärer - för att inte tala om den lysande episodfilmen "I'm not there", där Dylan visserligen inte medverkade personligen men som är helt briljant ändå - jag har hört honom i hans kongeniala radioprogram och jag har till och med sett honom live många gånger.
Men ett par frågetecken infinner sig; Tänker Dylan hålla sig lika kortfattad som han brukar i tacktalen och nöja sig med ett: Thank you, alternativt Thank you very much, eller tänker han glänta på dörren och bjuda på en inblick i sitt konstnärsliv?
Törs man rent av hoppas på en fortsättning på den förnämliga och mycket personliga biografin "Chronicles" nu?