När jag satte foten på min första redaktion hade datorerna redan ersatt skrivmaskinerna. Men "Papper i maskin!" hängde med ändå, som en sorts stridsrop.
Det betydde: Nu jävlar ska här jobbas. Och jobbade gjorde vi, eftersom journalist är ett av de roligaste jobb man kan ha.
När fotograferna sparkades skaffade vi pocketkameror och fotade själva. När de kickade redigerarna lärde vi oss att skicka sidorna till tryckeriet på övertid. Lite stavfel har ju ingen dött av.
Moment för moment lades till i arbetsbeskrivningarna. Med e-post och ständigt påslagna mobiltelefoner hann vi prata med folk vi aldrig hade tid att besöka. Det fanns ju alltid någon server som strulade, eller glödlampor som behövde bytas på redaktionen, någon kollega som gått in i väggen att täcka upp för.
Ont i axlarna? Det finns höj och sänkbara skrivbord.
Jag funderar sällan på hur yrket fungerade när jag började jobba längre. Hur mycket tid man hade att tänka på vad man skrev. Tid att lyssna på vad folk faktiskt sade. Och få dem att vilja berätta.
Det är egentligen inte särskilt länge sedan. En sisådär 17-18 år sedan.
Härom dagen fick jag veta att min tidigare arbetsgivare ska ersätta några av mina gamla jobbarkompisar från förr med en robot. Den skriver automatiserade texter om man matar den med sportresultat.
Jag tänker inte spilla någon tid på att vara bitter över textrobotarnas intåg i tidningsbranschen. Men jag undrar om robotarna kommer att förstå att de har världens roligaste jobb.