Idag står palsternackslådan och de gräddstuvade rödbetorna på bordet. Det blir inget tabberas à la Katthult i år. Blodpalten, den rimmade oxtungan, och korvsnutten som lockade den glupna Kommandoran rakt ned i varggropen, får vara. I år får hon infångas på annat sätt.
För korvhornet har stått obrukat denna december och både oxe och gris har hållit sig undan. Förhoppningsvis kan de förkokta rödbetorna kompensera den uteblivna syltan. Borde vi förresten inte döpa om den sistnämnda och i stället använda samma sorts ord som engelsmännen och tyskarna? Head cheese, huvudost, är ett mycket mer rättvisande namn och ger en fingervisning om innehållet. Uppriktigt inälvsklingande - men ändå med en smått sofistikerad twist. Tyskans Presskopf, presshuvud, är visserligen av det brutalare slaget, men svårt att slå på fingrarna när det gäller att beskriva själva framställandet.
Ja, nog är vi en hord av gamla hörntandade barbarer allt, vi folk av frejdad stam.
Det får bli jul ändå - det ser amaryllisarna till.
Just i år har de stått som spön i backen hemma hos mig. Och jag älskar´t!
Några har jag köpt själv på torget, andra har kommit sättandes med vänner på besök. En har stått bortglömd och surat i en skrubb sedan förra julen och plötsligt samlat ihop sig till en stor fet knopp som tycks vara klar att strax slå ut och visa upp sig i jämnhöjd med Kalle Anka idag klockan tre, likt en julkalenderns 24:e lucka.
Snacka om glädjespridare.
Inte underligt att vi tände på alla cylindrar när de första lökarna kom skeppandes från Sydamerika på 1700-talet. Ja, det var väl för all del främst till brittiska hamnarna de då anlöpte, imperiet var snabba på pucken och satte genast i gång att korsa, utveckla och förädla fram det de kallade den moderna amaryllisen. Blommor stora som lampkronor vajandes på smala stjälkar som lätt knäcks om tyngden blir för stor. Men som vanligt i mänsklighetens historia: Ju större desto bättre och alltid i sin husses tjänst. Den med störst amaryllis vann, liksom. Rikedom, skönhet makt - allt skulle den stackars löken stå för. Som fallossymbol är den ju dessutom oöverträffad i ännu icke utslaget stadium, så tacka sjutton för att de gamla kommendörkaptenerna blev till sig i trasorna och packade skutan full.
Nåväl. Jag gillar dom ändå, trots kolonialhistorian. Och trots att jag tidigt blev klar över min egen plats i rangordningen. När farmor skulle fotografera mig ställde hon alltid sin finaste amaryllis på en pall bredvid. Och gottade sig över vilken himla präktig blomma hon lyckats driva upp. Ärligt talat tror jag främst det var amaryllisen hon var ute efter att föreviga. Jag åkte med av bara farten. Utan framtänder står jag på hennes trapp och ser glad ut intill en jättelik blomklocka som är ett helt huvud högre än jag.
Men var det så konstigt att farmor blev uppåt av sin amaryllis? Skulle inte tro det. Ungar fanns i parti och minut, men på det svenska bondlandet lyste amaryllisarna med sin frånvaro till långt efter andra världskriget då Sydafrika började exportera norröver. De stackars blommorna var inte vana vid vårt klimat och trodde sommaren inföll i december. Och - svisch - blev amaryllis julblomman nummer ett.
För övrigt lär ordet "amaryllis" stamma från grekiskans "gnistra" och en gammal myt om nymfen Amaryllis olyckliga kärlek till fåraherden Alteo. Hans böjelse stod snarare till blommor än nymfer. Varvid Amaryllis sköt sig en pil för hjärtat. Där hennes hjärteblod runnit ut slog en underskön blomma rot. Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Exakt hur det gick till - Amaryllis torde ha lidit letal blodförlust - är förstås en öppen fråga.
Något att fundera över medan julgröten sväller!