Nej, jag ska inte ta med mina barn på den hyperhajpade "Fifty shades of Grey". Filmen som alla kritiker gör mos av men ändå inte kan låta bli att skriva spaltkilometer om. Så här veckorna innan Alla hjärtans dag tycks varenda redaktion haft ambitionen att reda ut begreppet BDSM för läsare och lyssnare. Intressantast var att det är stryk de flesta vill ha. Det är stor brist på villiga smiskare. Få är beredda att kavla upp ärmarna göra ett ärligt dagsverke vid piskan.
I filmens kölvatten säljs en särskild kollektion av leksaker. Rep, pluggar och bojor, typ. Antar att det är ungefär som när ungarna var små och någon ny Disney-film hade premiär. Leksaksaffärerna drällde av filmrelaterad gods och det skulle rusas till McDonalds och ätas Happy Meal och samlas på Nemo och Aladdin och Lilla sjöjungfrun i plast. Vid det här laget har man varit med för länge för att egentligen låta sig överraskas av någonting alls - men visst skulle man väl ändå bli bra snopen om det låg ett nybörjar-bondage-kit bland pommes friten när man vecklade ut sin värdemeny i lunchrummet.
Mina barn är för övrigt numera gravt vuxna och går på vad de vill. Men det fanns en tid då deras överambitiösa moder i någon sorts missriktad bildningsiver släpade med dom på sånt som fått många flugor av Stockholmspressens förstå-sig-påare. Det är sådana filmer de fortfarande, med en lätt gäspning, kallar för "mammafilmer".
För det slog nästan alltid fel åt det ena eller andra hållet. Antingen somnade de av uttråkning i biobänken - läs "Timmarna" - eller annars satt jag och vred mig över att i misstag ha släpat med dem på någon våldsförhärligande smörja. "Mystic river" var en sån film och den talar de fortfarande uppskattande om, medan jag får ångest bara jag tänker på att det var jag som vårdnadshavare som drog med de stackars oslipade själarna på eländet.
Vad "Fifty shades of Grey" anbelangar så gjorde jag upprepade försök att läsa boken när den kom ut på svenska men somnade alltid innan jag avverkat de första 100 sidorna. Med tanke på det omdöme Göteborgs-Postens recensent ger om filmen kanske det hade varit bättre att läsa "VVS-handboken". Hannes Dükler skriver att han "sett VVS-installationer skildras mer vågat och utmanande."
Å andra sidan: Den som smygtittat på BBC:s version av Zolas "Nana" i mellanstadieåldern fick kanske sin livsdos av ridpiskor redan 1968. SVT:s sändningstid för serien om den parisiska kurtisanen låg så praktiskt parallellt med kyrkokörens repetitionstid. Så fort brorsan och jag hörde föräldrarnas bil stanna utanför huset skyndade vi oss att trycka på avstängningsknappen och rusa in på våra rum. Läser nu att "Nana" ansågs väldigt vågad på sin tid. Visst förekom väl en del antydningar om sänghalm, men det jag verkligen minns med fasa är hur Nana dog i smittkoppor.
I USA, alla goda filmers upphovsland, har filmatiseringen av boken väckt upprörda känslor bland kristna organisationer. Det har protesterats och demonstrerats mot "ondskefull sex" utanför biograferna. Samtidigt rapporteras att antalet amerikaner som tvingats söka akutvård efter att ha skadat sig med sexleksaker ökat lavinartat sedan boken kom ut. I 83 procent av fallen har läkarna tvingats avlägsna främmande föremål ur patienterna. 25 procent har krävt längre sjukhusvistelse. Den glada nyheten är att ingen dött.
Om något vuxet barn till äventyrs vill gå på bio med mig i helgen så är valet lätt: Det får bli "Fåret Shaun". Borde inte vara en "mammafilm".