Ännu en skjutning i Årby, ännu en rubrik, ännu en siffra i statistiken. Det som tidigare skakade oss, rinner nu förbi som kvällsregn på asfalten. Det är sorgligt, och farligt.
Det är dags att vi slutar blunda. Den krassa verkligheten är att dagens unga kriminella inte ser rättsväsendet som ett hot. De utnyttjas av äldre ledare som vet exakt vart gränsen går – och de unga rekryterarna vet det också. Under 18 år? Då väntar oftast ungdomshem, LVU-hem eller i värsta fall några månader på ett SiS-boende. Det är inte ett straff. Det är ett avbrott.
Det svenska rättssystemet har länge präglats av en välvillig vilja att rehabilitera ungdomar. Det är vackert och bra i teorin men det är uppenbart att det inte fungerar särskilt bra. När 16-åringar springer runt med vapen i handen och begår kallblodiga mord, då måste verkligheten väga tyngre än idealen. Det är ett svek mot offren – och mot samhället.
Missförstå mig rätt – ingen vill kasta bort ungdomar i fängelse. Skulle rehabilitering och mjuka värden vara lösningen står jag först i kön och räcker upp handen. Men vi måste våga inse att de inte går att fortsätta så här.
Efter skjutningen i Årby ser vi samma mönster som på andra platser: tystnad, rädsla och ett samhälle i chock. Barn som inte vågar gå ensamma till skolan längre och föräldrar som inte är trygga med att släppa i väg sina barn hemifrån. Men snart går livet vidare, medan nästa skjutning väntar bakom hörnet. För gängen slutar inte – varför skulle de? Konsekvenserna är för små, risken för straff minimal.
Vi behöver en straffskala som speglar allvaret i brotten – oavsett ålder. Det betyder inte att vi ska överge dem. Det betyder inte att vi ger upp hoppet om unga människor, men det betyder att vi måste sätta tydliga gränser. För deras skull. För samhällets skull. För tryggheten i våra bostadsområden.
Vi måste skapa trygghet för de barn som ännu inte har dragits in i den här destruktiva spiralen. Vi måste våga säga det högt: det är inte samhällets tolerans som räddar unga från kriminalitet. Det är konsekvenser, ansvar och gränser. Och det måste börja gälla – nu.