Nattlivet i EU:s sjätte största metropol är bland det bästa på kontinenten.
På väg till klubben Colectiv, en gammal skofabrik som producerade Adidaș under kommunisttiden – en piratkopia på västvärldens populäraste sneakers – blev vi omkörda av en ambulans med sirenerna på. Min vän Marius tog rygg på den och vi skojade om att vi fick åka gräddfil.
Nästan framme vid klubben insåg vi att ambulansen också var på väg dit.
Vi frågade en polis vad som hänt. Han ryckte på axlarna och mumlade. Gav inte intryck av att det var allvarligt, men det stod klart att det inte skulle bli något klubbande för vår del.
Marius, som själv vuxit upp i ett fattigt romskt område, erbjöd oss i stället en sightseeing i ghettot Ferentari. Vi tackade ja, ovetande om vilket blodbad vi lämnade bakom oss.
I Ferentari är lejonparten av invånarna romer, särskilt i dess mest slummiga kvarter. Hit kommer sällan polisbilar och ambulanser. Det sägs att polisen på 90-talet slöt ett avtal med ghettots maffiabossar: “Om ni håller er utanför city så slipper ni oss i Ferentari."
– Bakom den här muren höll en av bossarna tigrar förut. I stället för vakthundar, sa Marius, när vi körde förbi maffiagatan med feta villor.
De flesta här bor dock i sunkiga höghus, i trånga små ettor längs med långa korridorer med gemensam toalett – ett hål i golvet. I trapphusen finns inga räcken och man riskerar att halka på missbrukarnas kvarlämnade kanyler.
De flesta föräldrar saknar jobb, de romska barn som tar sig till skolan placeras längst bak i klassrummen och nonchaleras av lärarna. De hoppar av efter några år, oftast utan att kunna läsa och skriva.
På Colectiv, fick vi senare under kvällen veta, hade 400 personer kämpat för att överleva när lokalen började brinna. I skrivande stund är 55 döda och ett hundratal är märkta för livet. Dödssiffran kan komma att stiga. Ännu vårdas ett sjuttiotal med livshotande skador.
Nästa kväll samlades 25 000 ungdomar tillsammans med veteraner från revolutionen 1989 på gatorna i den största folkliga resningen sedan kommunistdiktatorn Ceaușescu föll. De demonstrerade mot korruptionskulturen som låg till grund för branden på Colectiv: mutor för tillstånd och utebliven brandsäkerhetskontroll.
Morgonen därpå avgick den socialdemokratiska regeringen under premiärminister Victor Ponta, som själv är misstänkt för mutbrott och därmed blivit den yttersta symbolen för systemfelet i rumänsk politik.
Men demonstrationerna fortsatte under parollen “alla partier är samma skit".
Ändå har den revolutionära hösten väckt framtidstro hos ett folk som hade tappat hoppet. Den liberale presidenten, Klaus Iohannis, fick tillsätta en teknokratregering.
Men i Ferentari krävs mer för att dess invånare ska våga börjat tro på ett bättre liv. Därifrån syntes inga demonstranter i tågen.
Aaron Israelson är gatutidningsentreprenör i Rumänien och fristående krönikör.