Värnpliktsutredning har den kallats, till somligas stora glädje och andras lika stora förskräckelse: Utredningen om Försvarsmaktens personalförsörjning som kommer tillsättas redan till hösten. Det finns ingen hejd på vad militärtjänst menas kunna göra för dagens förslappade ungdom, och heller ingen gräns för vilka fasor plikt och tvång kan leda till. Men någon värnplikt i traditionell mening blir det inte tal om, det finns det inte pengar till.
Eftersom en återuppväckt pliktlag skulle omfatta även kvinnor faller de nostalgiska feberdrömmarna om en ny folkarmé på sin egen orimlighet – det finns helt enkelt inte resurser till att utrusta och träna alla. Behovet finns inte heller. En modern försvarsmakt behöver vältränade och välutbildade soldater, sjömän och officerare. Antalet är naturligtvis inte oviktigt, men behovet av "kanonmat" är försvinnande litet.
Samtidigt är Försvarsmaktens personalförsörjningsproblem både verkliga och omfattande. Det är svårt att rekrytera personer som uppfyller myndighetens med rätta högt ställda krav, och det är ännu svårare att få dem att stanna. En utredning är välkommen, om bara direktiven blir de rätta.
Många av dagens officerare erkänner villigt att de aldrig planerade en karriär i Försvarsmakten. De skulle bara göra lumpen, men väl i uniform trivdes de och upptäckte en fallenhet för ledarskap, teknik och taktik.
Kanske skulle en obligatorisk mönstring, med information om vilka yrken och karriärvägar Försvarsmakten kan erbjuda, nå just den gruppen dugliga och potentiellt villiga individer som inte själva söker sig till Försvarsmaktens rekryteringsenhet. Att fylla i ett formulär på en hemsida och sedan kallas till en dag eller två av fysiska tester och information om Försvarsmaktens verksamhet må vara en inskränkning av den individuella friheten, men knappast mycket värre än att tvingas deklarera.
Utbildningen kunde vara fortsatt frivillig, med sedvanlig krigsplacering efter avslutande, om inte fortsatt karriär i uniform lockar. En bredare rekryteringsbas ger rimligen bättre lämpade rekryter. Det är inte omöjligt att en tid som värnpliktig skulle ses som ett mindre avbrott från det civila livet än dagens grundläggande militärutbildning syftande till en anställning som soldat.
Även om ersättningen rimligen hade blivit ännu sämre behöver den ju inte räcka till så mycket när kronan står för kost och logi. Kanske skulle tiden i uniform också kunna utnyttjas bättre när rekryterna inte är anställda och den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan inte längre behöver helgas under utbildningen.
Men i slutändan är det egentligen bara en aspekt som är intressant, och det är vilken lösning som bäst tillgodoser Försvarsmaktens behov. Folkfostran, integration, sysselsättningsgraden bland ungdomar och landsbygdspolitik är för all del viktiga frågor, men de är och förblir någon annans huvudvärk. Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja vår säkerhet, inte agera vare sig budget- eller sysselsättningsregulator. Det bör vara utredningens klarast lysande ledstjärna.
Amanda Wollstad är skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik och fristående krönikör.