Arbetsuppgifter försvinner för att de flyttas till låglöneländer, eller för att de kan skötas av en dator eller robot. Samtidigt uppstår nya jobb. Dels behövs fler som arbetar med den nya tekniken, dels växer tjänstesektorn.
Det senare beror på att låglöneproduktion och automatisering pressar varupriser, så att folk har mer pengar över till annan konsumtion. Dessutom kan personer som har nyckelroller i global handel och automatisering få mycket höga inkomster, som också kan användas till att köpa tjänster.
Ur ett arbetsgivarperspektiv brukar hög rörlighet på arbetsmarknaden ses som produktivitetshöjande. Även ur arbetstagarperspektiv finns skäl för en positiv inställning: Det kan höja lönen och minska risken att fastna i arbetsuppgifter som är på väg bort. Ökad produktivitet kan också användas för ökade välfärdsutgifter. Svensk socialdemokrati uppfann därför Rehn-Meidner-modellen, en politik som gick ut på utslagning av branscher och avfolkning av landsbygden, om det var vad som krävdes för att nå hög tillväxt. Staten hjälpte till med arbetslöshetsförsäkring, flyttbidrag och fortbildning.
Nya amerikanska studier av ekonomen David Autor har visat att fler än man tidigare har trott aldrig hämtar sig efter stora omställningar, som när en lokalt dominerande industri läggs ner. Protektionistiska argument, som tidigare setts som bakåtsträvande och direkt felaktiga, måste tas på större allvar.
Sverige är annorlunda. Vi har stor utrikeshandel, hög invandring och är snabba på att ta till oss ny teknik. Ändå har vi högst sysselsättning i EU. Trots det finns det många som oroar sig över vart utvecklingen är på väg. Det är förstås inte otänkbart att vi får en utveckling som påminner om den i USA.
Poängen med ny teknik och utrikeshandel bör vara att höja levnadsstandarden. Om de leder fram till en ständig press på fortbildning och nya arbetsuppgifter är vinsten mindre tydlig. Många kanske hellre skulle välja en trygg anställning framför materiella framsteg som bättre sjukvård, säkrare bilar och finare bostäder. Det gäller nog särskilt den som har ett yrke som är uppenbart hotat och bor på en ort med begränsad arbetsmarknad.
Här finns tänkbara politiska åtgärder. De kan ske på individnivå, med olika typer av anställningsstöd till personer som har kort tid till pension och jobbar i krympande yrken. Eller till branscher och orter på nedgång, för att göra omställningar mindre hastiga och mer humana.
Den typen av konstgjord andning kan vara poänglös för att den bara skjuter upp det oundvikliga, som 1970-talets stöd till textilindustri och varv. Den är också dålig användning av skattepengar, som i första hand bör gå till livsviktiga välfärdstjänster, rättssamhället och liknande.
Den kan även leda till försämrad tillväxt, genom att folk blir kvar i arbeten med låg produktivitet. Kanske måste vi ändå vara beredda att hitta en mjukare modell i stället för Rehn-Meidner, för att möta ett ökande motstånd mot handel, invandring och teknikskiften.
Andreas Bergström är vice VD på tankesmedjan Fores.